Jul och födelsedagskalas

DemolitionanddestroyJoy har fyllt ett år och i presentappret låg en tuggleksak. Modell oförstörbar.

Speja har haft snart två veckors semester från oss i familjen och firat den med att jaga "allt möjligt" med pappa. jag sorterar indet under "jag vill inte veta men hunden verkar glad". Både pappa och mamam är nöjda med att ha Speja hemma hos sig så då har jag tyckt det varit en bra lösning för att ge Joy lite mer tid. Den lilla damen tar för sig av livet och är precis som vanligt pigg och glad.

Vi tragglar på med avlämningar och bärande och det går väl sådär för att vara ärlig. Hon är så intensiv att till och med att bära lugnt och stilla är en utmaning. Varför bara bära när man kan galoppera liksom?! Jag har också märkt att det börjat testas en hel del och man får ha både tålamod och skärpa nära till hands i vardagen. "ja kom betyder kom - det innebär inte att vi ska leka kull". Sättande på avstånd är en jäkla bra grej!

Lite bilder kommer förhoppningsvis inom kort - det är svårt att hinna med!

God jul och gott nytt år till alla vänner och bekanta!

det är kärlek det

Underbara härliga Joy!

Igår kväll när jag och A åt middag stack hon plötsligt in sin ena tass under min fot och lade sedan sin andra tass ovanpå. Sen låg hon där och var mycket nöjd med livet, kikade upp på mig och liksom sa; du och jag matte, duochjag!

Hjärtat smälte och A fick smyga ut i vardagsrummet och hämta kameran så vi kunde föreviga det hela. Bilderna hittar ni här!

Skäms dumma människa!

Du sitter där och bloggar och berättar för omvärlden och grejar när du egentligen borde ge mig frukost och gå ut med mig!!!

Dagarna går och går

Livet går sin gilla gång här... Vi försöker hinna ut innan mörkret slukar oss, men med svarta hundar och svart omgivning är det svårt att få något vettigt gjort! Idag slutade vi lite tidigare från jobbet, så jag fick en timme i dagsljus i hagaparken. Underbart att jobba igenom Joy lite! Det blev fotgående med "kampbelöning", stoppsignal, följsamhet i vändningar och lite stadgeövningar. Satte Speja bredvid och A kallade hem henne. En svår övning för Joy, men som hon fixade fint!

A jobbar med Speja, lite vändningar och "hemmasnickrat fotgående dem emellan", inkallningar och nån apport. Det känns bra och hon är glad. Det är det viktigaste!!!

Bild från förtra helgen äventyr, då var vi så långt ut på Värmdö som man kunde komma och hittade ett övergivet hus. Galet fint läge... men väl långt ut alltså.

Fart

I söndags testades större delen av Spejas/Trolles kull i FART-testet. Jag återger här i bilder och sparsam text, dock inte helt enligt protokoll. Jag skriver som jag uppfattade och delvis vad som sas, men med egna ord. Vill man fråga om detaljer är det välkommet! (Man bör nog ha sett ett Fart-test för att förstå...orkar helt enkelt inte dra alltihop med alla detaljer!)

Kian testar Joys tillgänglighet. Jodå, den finns där. Hon är intensivt positiv till kontakt. Studsade som en känguru i början och det spelade ingen roll om Kian var neutral eller injudande, det var lika kul alltihop tyckte Joy.

Sedan testades föremåls och bytesintresse vid buren. Joy är en unik hund, det har hon varit sen dag ett så att säga (det var nog den där syrebristen vid födesln ändå...) Fastän stora luckan är öppen väljer Joppe att ta sig in genom krypet både första och andra gången. Hon startar testet genom att vara lite miljöpåverkad av buren och racea runt i terrängen, men finner sig sedan och tar sig krypande in.

Hon tar sedan minsta ingången genom luckan och slutligen stora luckan. Den miljöpåverkan hon hade vid första "försöket" släpper direkt. Skönt att se! Hon löser också uppgiften rationellt och helt utan avbrott. Fint!


Joy gav oss en hel del skratt när hon sin vana trogen vände på protokollet och körde "sitt race".

Vid nästa station uppmärksammade hon linan tidigt och har en kontrollerad eftergång helt utan rädsla på första draget. På bilden står hon och väntar på nummer två - då hon går upp ett snäpp i intensitet och går ut och möter linan med bytet i.

Jag kommer senare visa en film från släpp två som A lyckades filma! Då gick hon ur halsbandet i sin eftergång...

Protokollförarna funderar - hur var greppet och hur var dragkampen?


Joy drog med ökad intensitet när Kian höll emot, tappade några gånger men tog upp direkt och fortsatte ta hem bytet till mig, utan att ruska eller skaka. Toppen!

På sista stationen imponerade Joy på mig genom att göra ett jättefint och intensivt nosarbete och visa stor målmedvetenhet att hitta den lilla dummien nere i gropen. Hon arbetade hårt och var väldigt rationell samtidigt som näsan kluckade. Jag fick dessutom svar på min misstanke att hon har en riktigt bra näsa då hon på avstånd fick vittring på den dummien (som Anita faktiskt träffade i gropen) som kastades ut efter att hon letat på "tomt område". Att få in den i näsan från under marken och täckt med granris - det är bra det... hon hade ju redan varit nere med huvudet flertalet gånger och konstaterat att den inte längre fanns där... När hon sedan slog i vind och tydligt markerade att hon fick just vittring och att det inte var en lyckträff -...då blev matte varm i hjärtat!

Sammanfattningsvis är Joy en intensiv hund ( nähä?) med starkt föremåls och bytesintresse, men som gärna lämnar ifrån sig det hittade till föraren. Hon är rationell i de uppgifter hon fick att lösa denna dag och använder sin kapacitet balanserat (om än i hög fart. nähä igen) Hon visar ingen rädsla. Hon har starkt driv att följa byte och det gäller att ligga i med passivitetsträning och stadgeträning på denna tjej samt att förvalta talangen väl.

Phu! Blev så himla glad att se att det jobb jag lagt ner hittills lönar sig. Man såg tydligt att när jag inte fick hantera henne så blev hon en annan hund. Intensiv så det rinner över överallt, men när jag får påverka henne så lugnar hon sig på ett ögonblick och kommer ner i lugn igen. Också otroligt härligt att se den tåga och arbetslust hon rymmer, samt att det inte "brann i hjärnkontoret". Det gör jobbet så mycket roligare och lättare att lägga ner i framtiden!

Oj Joy!

Snart Fart!

Joy och jag tränar vidare på fotgåendet och på stoppsignalen.
Hon är en himla kul hund. Snabb som blixten från tanke till handling, men mjuk och mån om att göra rätt- samtidigt som allt "go" inte gör att hon blir låg. Trevliga egenskaper tycker jag!

På söndag ska jag göra FART-testet med henne (ett egenskapstest för retrievers) och då få proffsråd om hur hon ska tränas bäst efter sitt psyke. Ja, särskilt annorlunda blir det ju inte egentligen, jag tränar redan (eller försöker) efter bästaste kennelmammans råd.

Något som är spännande med Joy är att hon är väldigt selektiv och personlig gällande belöningsformer, hon väljer liksom själv hur hon vill belönas. Jag har läst om detta - attd et är bra att veta vilken belöningsform som hudnen föredrar, men har inte kunnat se någon särskild skillnad på Speja.

Jag vet att Joy tycker att dragkamp är det absolut bästa som finns. Att pipleksaker är sanslöst mycket roligare än solida gummigrejer. Att tennisbollar egentligen inte är särskilt kul och att intresset för rörliga föremål är mycket större än de som ligger stilla. Hon griper fort och lätt, vänder på en femöring och har liten önskan att behålla bytet. Kel och gos är extremt uppskattat!

Just föremålsintresse ska bli väldigt spännande att se om vi får någon "diagnos" på under söndagen. Oxch så ska det såklart bli spännande att se om Joy skiljer sig från sina syskon så som hon gjorde under valptiden!

1 oktober

Joppelin har idag tränat:

-Stoppsignal.

-Stoppsignal följt av handtecknet "höger" (från där hon satt var det tre meter till leksaken som var belöningen - så att ni inte tror att det vi gör är avancerat...)

-Fotgående och sidoförflyttningar. Både i koppel och utan.

-Helt om halt. (varv på varv på varv, byt håll, igen, igen, igen...)

-Stadgeträning ("elaka" snabba svoschande kast tätt intill sittande och fotgående Joppe)

Jag har en fantastiskt talangfull, mjuk, påhittig, glad, energisk och rolig hund som njuter av att träna. Hon är snabb som blixten och jag blir hela tiden full i skratt över hur härligt hon jobbar!


"Problemet" -som egentligen inte alls är ett problem ännu utan en sak vi övar- att hålla det hon har i munnen lite längre innan hon spottar det på mina fötter -fick jag ett genombrott i idag.

Såhär gick det till: Jag satte Joy, lade en leksak formad som ett ben -en larvig pipleksak jag köpt enbart för träningsskoj- mellan oss och kallade in på kort avstånd. Hon norpade med sig benet precis som hon skulle och kom med fin fart rätt in mot mig och höll i hela vägen och bjöd upp saken bra. Testade igen och igen och berömde, och samma fina beteende upprepade sig. Intressant.

Jag "övar" just nu mycket inomhus med att varje gång Joy har något i munnen och kommer och visar oss så berömmer jag extra mycket men engagerar mig inte i henne, inte så mycket att hon engagerar sig "ännu mer" i mig och droppar det hon bär på. Fungerar fint och jag märker att hon blir en alltmer "apporterande" hund i vardagen!

Förut har jag inte kunnat se något mönster, hon har gjort ömsom rätt ömsom fel med olika saker och i olika situationer huller om buller så dagens övning är nog något jag kommer försöka "lära in" så att beteendet sitter i ryggmärgen. Sen ska vi börja med enkla markeringsövningar och jobba med sök och linjetag och däremellan träna trippelt så mycket stadga och passivitet. Tjohej!

Mysigt!

Allt som oftast hamnar vi på vardagsrumsmattan.... något man får leva med när man valt att inte ha hundarna i möblerna!

Joy är bedårande gullig och har nu stärkt sina kort hos A. Han sitter allt som oftast som på bilden och myser med den lilla damen. Nio månader vuxen är hon inte alls lika "klar" som syrran Mondi som visst startat på workingtest i helgen, och det med finfint resultat. Vi säger grattis!

Jag har satt Joy i lite mer jobb nu, vi varierar promenaderna med små sök och stadgeövningar. Stoppsignalen börjar sitta, även på ca tio meters avstånd. Yay! Någon direkt apportering är det ännu inte, mer lek åt det hållet, samt att jag ställer stora krav på fotgåendet och följsamheten i förflyttningar. Om två veckor är det FART-test, vilket jag verkligen ser fram emot. Lagom till det tror jag att Joy snart går in i höglöp. Min gissning är att löpet går igång i morgon...

Speja då? Jovars, hon har det bra! På torsdag ska det tydligen jagas fågel i Gnestatrakten och pappa är stolt hundförare...

Underbara hund!

Joy - Vilken lycka!
Fantastisk vilja att samarbeta, lätt att lära, uppmärksam på mina signaler, intensiv i arbete.
Kanske en enmanshund...eller bara just nu en krävande unghund som blommar ut!

Ensamhunden

Ensamhunden Joy har genomgått en förändring. Hon visar nu sitt fulla register av de attraktiva egenskaperna. Hon väljer rätt, hon lyckas fokusera på en sak i taget (mestadels). Hon är kul. Hon är uppmärksam. Hon vill göra rätt. Och hon är fantastisk mysig när inget annat är ivägen och gör henne splittrad.

Efter samtal med bästa kennelmamman igår har jag tagit ett kliv till i Joys utbildning. Det är dags att hon får börja jobba. Idag var vi i Hagaparken och hämtade dummies i ett litet sök. En dummy så att det inte fanns något att byta med. Och så tränade vi stoppsignal på nära håll med godisbelöning. Kul tycker Joppe!

Hon visar spontana och fina upptag i full fart, men avlämningarna funkar inte som jag vill ha dem ännu. De fungerar heller inte inomhus, men de fungerar "tillräckligt" för att jag måste börja låta Joy jobba lite större. Det är det här med att hålla fast som inte fungerar riktigt, utan jag får dummyn på fötterna. Det lossnar säkert inom kort, det är jag övertygad om.

Mamma rapporterar att Speja njuter av livet och att hon får stanna så länge som vi vill ha henne där. Hm, klart vi vill ha vår fina tjej tillbaka, men ett litet tag till får Joy vara ensamhund och briljera med sina fina egenskaper!

Fint besök!

I morgon bjuder jag Mattias på middag, kul att hans jobb ser till att vi ses! :)
Det var alldeles för länge sedan vi hade vår grymma helg i Dalarna... ska bli kul att höra allt om livet och hundarna, man uppdaterar varann för sällan även om man försöker hänga med i svängarna på hemsida och blogg.

Kul ska det bli!

Speja får semester

En skön helg hemma hos mamma och pappa är snart till ända. Jag skulle ha åkt och tittat på jaktprovet, men det blev inte av. Har istället gått långa (nåja, allt är relativt) skogspromenader och plockat svamp. Nu ska jag klippa Spejas klor innan jag lämnar kvar henne här för välförtjänt semester.

Med till Sthlm tar jag demolitionanddestroyJoy. Det är hennes nya namn eftersom hon är i en hemsk fas just nu. Ska bli skönt att få ägna henne full uppmärksamhet och det ska bli intressant att se hur hon svarar upp mot detta. Förhoppningsvis kan vi stärka bandet och kontakten oss emellan. Ser fram emot när vi ska FART-testa i oktober och få lite mer handfasta tips om hennes inlärning.

Just nu är det en sak som är högt prioriterad när det gäller henne och det är impulskontroll!

Teambuilding och rangordning

Hoppsan, det låg visst två A4 på buren. Inte vilka som helst, utan de som talade om att jag och Speja är näst sista reserv för Eskilstunaprovet kommande helg. Vi kan väl säga att chansen att starta är ungefär lika stor som möjligheten att läsa informationen.

Giv mig styrka...

Jag har en actionplan vad gäller Joy. Till helgen åker jag ändå till Eskilstuna och hem till mor o far. På söndagen tar jag endast med mig lilla damen tillbaka, Speja får välförtjänt semester och kan koppla av och bort från den lilla terroristen som mer och mer tar över. Förra helgen övergick bus mer och mer till rena uppgörelser, som jag var rädd skulle leda till veterinärbesök. Jag har vid valda tillfällen gått in och avstyrt Joy när hon är för jobbig mot Speja och Speja inte sagt ifrån. Detta har mer och mer blivit ett problem. Joy leker hårt och respektlöst, kastar sig på Speja vid valda tillfällen, så mycket att jag nu inte har dem lösa samtidigt på promenaden. På det sättet har jag hela tiden koll och kan avstyra Joys utfall mot Speja, och det behövs.

Jag upplever att Speja gör allt för att gå undan, springer fram till mig, och vill inte gå från min sida om Joy är lös eftersom hon "vet vad som väntar" och verkar ha insett att hon inte kommer vinna fighten. De duster som har varit har antingen slutat "oavgjort" eller med fördel Joy och som sagt så var jag rädd att det skulle behöva sys sist. Inte kul! Därför får Speja semester och jag och Joy får mer tid att bygga relation bara vi två. Vi ska inte göra några avancerade moves då vi närmar oss könsmognadsfasen, men däremot ska vi jobba på grunderna och köra teambuilding. Hur det blir när Speja kommer tillbaka om ca en månad får vi se. Någon som har några bra tips på lager??!!

Joy posar

Och där tog tålamodet slut när man bara är åtta månader.


(Den uppmärksamma har sett att Joy har förbrukat sitt förtroende som vuxen. Buren har packats upp. Jag vill inte ens tänka på den där dagen igen, jag var så arg, så arg så arg... När nästa sak går sönder (för det lär den väl göra) funderar jag på att göra en lista över allt som Joy demolerat. Kanske är hon nu uppe på sitt tänkta marknadsvärde? )

Elitstart i Arvika (värsta långa berättelsen!!!)

Avresa direkt efter jobbet på fredagkväll. Regnet öste ner, hårdare och rikligare ju närmre Örebro jag kom. Det var tacken från min gamla universitetsstad... Handlade en pizza, lite diverse fika för lördagen och begav mig till kompisägda villan ca två mil utanför stan. Där i det tomma huset (värdpar med gul jaktlabbe var i dalarna för kräftfiske) hade Joy the time of her life. Massa nya leksaker att galoppera omkring med och visa upp!

Gick och lade mig ganska tidigt och lät Speja sova i sängen som ett försök att smöra in mig inför provstarten... (Värdparet hade berättat var hundar fick vara och inte vara, då inga hundar får vara i sängen hemma hos oss tog vi tillfället i akt Speja och jag. Joy låg nöjd i biabädd på golvet och verkade inte alls avundsjuk på mamma -hon hade fullt sällskap av alla leksaker.

Lördag morgon kom och jag lastade in hundarna efter frukost och morgonpromenad. Vad jag inte lastade in var mina två koppel, som jag smart lagt på motorhuven. De ligger någonstans i skogarna kring Örebro nu...Grattis Örebro! (att de fattades kom jag ju på långt senare, men ändå). Vår bil har navigeringssystemet inbyggt och när jag knappat in Arvika blev jag inledd på två mil på grusväg innan jag till slut hamnade på asfalt. Phu, tur att jag hade tagit god tid på mig, särskilt när gps:en ledde mig fel ytterligare en gång på vägen. Ibland vill man bara ha en karta och bestämma själv!

Kom fram till provplatsen med god marginal, gick ett par vändor, visade upp papper för provledningen och hörde mig för om upplägg. När jag lämnade hundarna öppnade jag luckan och låste båda hänglåsen.

Jag blir inte nervös av att tävla med hundarna, jag blir snarare laddad och fokuserad på enbart det. Detta gör dock att allt annat runtomkring liksom blir lite ostyrigt och ofokuserat (som ovan med kopplen) När jag skulle hämta Speja för själva provet hade jag två låsta hänglås och ingen jäkla aning om vart jag gjort av nyckeln. Jag trodde jag hade stoppat den på mig, men efter att jag vänt ut och in på alla fickor och fack och inte hittat den började jag ana att jag lagt den på något annat smart ställe. Letade på säten i bilen, i väskorna och i kläderna igen. Utan resultat fick jag helt enkelt fälla ryggen på baksätet och få ut tävlingshunden den vägen.

Ingela var lika glad som alltid! Hon önskade oss lycka till och alla provdeltagare fick grillad korv som lunch innan det var dags för min och parkompisens start direkt efter lunch.

Speja och jag gick i par med Kent Palmgren och hans egna uppfödning, en Flat-tik vid namn Maja (Feedback's Saint Mary). Vi snicksnackade lite innan start, önskade lycka till och sen var det dags!

Jag drog startordningen och fick vara nr 1, vilket betydde att jag och Speja skulle inleda provet och hämta första dummyn, sen går man ju tillsammans och växlar provet igenom.
Provet startade uppe på en höjd, inne i skogen. Vi ställde upp och det gick ett skott med kast och sedan vände skytten och sköt ett skott bakåt som motivering till dirigering. Markeringen skulle ligga och jag fick vända helt om och skicka Speja uppåt längre upp på kullen på ett rakt linjetag. Det fanns en snitsel, men hundarna behövde komma upp och över krönet för att hitta dummyn. Det var otroligt skönt när Speja villigt vände med bort från markeringen och med god effektivitet fick hem dirigeringen. En omvinkling när hon föll ner något långt åt höger och sen var dummyn hemma.

Upp på kullen ligger dirigerinsdummyn!

Maja hämtade sedan markeringen och vi bytte plats och samma scenario upprepade sig. Markeringen var på nära håll och hamnade vid en trädstam, i blåbärsris. Skott och kast kom i princip samtidigt och kastet var lågt och snabbt. Det var svårt att se om hundarna markerade, särskilt eftersom skytten hamande lite i vår linje, men jag trodde Speja hade koll på läget. Efter att Maja och Kent fått hem dirigeringen sände jag Speja. Hon hade inte markerat så bra som jag hoppats utan flöt iväg för långt åt sidan. Jag fattade då beslutet att snabbt få hem dummyn och styrde henne mot rätt område. Fel eller rätt... ja, det kan man tycka olika om, men jag ville ha in "bytet" effektivt.

Nu fick vi gå på "linje" med skytten framför i mitten några meter, sedan kom skott - kast och skott kast åt vardera hållet. Nu skulle vi ta varsin dummy, den som hamnat diagonalt från oss. Jag stod till vänster och Kent till höger, domaren framför oss och skytten ännu några meter framför. Jag hann bara förstå att "SHIT, SHIT, SHIT! skytten skymmer oss helt för andra kastet" när skottet gick och kastet kom. Dummyn landade i exakt linje med skytten och eftersom kasten var så låga var jag övertygad om att Speja missat den.

Maja skickades först och kom efter hjälp hem med sin dummy (de var luriga dessa!). Jag riktade Speja noga mot hörselmarkeringen, men precis som jag misstänkte hade hon inte haft en chans och fick styra henne rätt. Jäkligt irriterande! Vi bytte sedan plats och samma procedur med skott och kast hände igen. Jag fick skicka på den vänstra (nejade kort den högra, närmast oss och sist kastade) och skickade på den vänstra. Denna hade Speja markerat och hämtade hem lätt utan hjälp. Phu! Maja fick hem sin dummy och sen var det promenad nerför en lång slänt.

Vi gick nerför slänten, sedan fick vi stanna till. Skytten fortsatte ner, det började visslas med ankpipor och det gick av några skott. Sedan fortsatte vi ner till platsen för söket. Här nerför hade Speja kommit igång och insett att vi var på prov. Fotgåendet blev dåligt och hon ville framåt. I det läget får man bara bita ihop, försöka väsa till där man kan och hålla god min samt skynda sig att sätta ena foten före den andra för att hänga med i tempot ;) (suck!)

Nu kom man ut från skogen och fram till vattendrag med gungfly och sankmark runtomkring. Här skulle söket och provets vattenarbete göras.


På ett stort område, både brett (runt hela delen av viken, på den stående bilden nedan kan man dra gränsen ungefär på mitten, så brett var söket) och djupt område skulle det ligga 12 dummys utplacerade. Brett till vänster, men inget skulle ligga uppåt i skogen till höger om oss, däremot ut på djupet rakt fram. Speja skickades först och fick snabbt hem en, Maja skickades och tog hem en dummy som bara låg några meter bort, Speja tog snabbt ytterligare en och sedan Maja en.

Speja tog för sig bra av marken, som sög rejält på krafterna och fick vind på en dummy placerad på en friliggande ö mitt i viken, och norpade den. Det var nummer tre. Maja skickades ut, och efter en stund skickades Speja ut igen så att hundarna sökte samtidigt. Nu var de båda ganska trötta, Speja ställde sig och frågade vid ett par tillfällen och Kent fick mana på Maja. Det blev lite "simturer" och koll på gamla redan hämtade legor från Dummys. Speja kom tillbaka tom en gång och jag skickade ut igen. Till slut fick både Speja och Maja in varsin dummy till och vi kunde fortsätta söket. Nu jobbade hundarna inte längre växelvis utan samtidigt ute i markerna.


En svårighet med söket (utöver den tungsprungna terrängen) var dirigeringsplatsen för vattendirigeringen. På bilden ovan syns i mitten av bilden ett ljust dött träd, där uppe på land ligger dummyn för vattendirigeringent. Vi var tillsagda att vända hundarna senast vid den ljusa stora björken till höger, då söket var utbrett dit men inte längre.

När hundarna jobbade samtidigt hände det därför att endera jag eller Kent blåste stopp och riktade om åt höger för att inte komma för nära dirigeringsdummyn, detta slet lite på hundarna och jag tyckte att Speja blev ganska påverkad vilket gjorde att hon stannade upp i söket och kollade på mig ganska mycket under en period. Kent och Maja hade också lite problem med att hon var borta länge och sen plötsligt kom fram från skogssidan bakom oss därifrån vi skickade hundarna. Nåväl, båda hundarna jobbade upp sig igen efter sin sega period och vi fick in 5 dummys var innan domaren bröt oss. (Vid det laget var Speja fullständigt slut, men jag är nöjd över att hon fortsatte att jobba, vissa hundar la av helt och badade istället för att försöka)

Speja och jag fick gå och sätta oss bakom skymslet man ser på bilden ovan och vänta medan Kent och Maja fick hem vattendirigeringen på ett fint sätt. Sedan var det dags för dubbelmarkering på vatten. På bilden ovan skymtar man två vikar, markeringarna gick på djupet i varsin vik med den sist kastade på längst avstånd. Underbart skönt att se hur Speja spikade dessa trots tröhheten. Chop! Chop! bara - sen var de hemma!

Efter det blev det vår tur på dirigeringen. Eftersom Speja spanat åt det hållet och vädrat som om hon fått vind på den från söket tidigare (men tagit min signal att gå tillbaka åt höger) trodde jag att hon hade koll. Valde att sända henne lite snett åt vänster (längre att simma men från rätt sida vinden enligt vassen) och hon tuffade på bra en bit. Sedan tvivlade hon, vände på en femöring medan jag övertygade med Ut, Ja och bra! Fick stötta henne något mer än jag önskat över överfarten, kanske var tionde meter för att upphöra helt med stöttning när hon fick vind av apporten från kanske 25 meters håll.


Efter upplocket tog de flesta hundar landvägen tillbaka vilket domaren aldrig sa något om, tror till och med det nästan gick fortare då de kunde springa på. På tillbakavägen sköts Majas dubbelmarkering som Speja faktiskt stannade och markerade hon med från andra sidan viken (det tyckte jag var bra, såg inte många hundar som gjorde så på eftermiddagen! Hunden ska ju ha koll på allt som sker på området). Maja hämtade hem sina vattenmarkering efter lite tvivel på den på djupet och snipp snapp snut så var provet slut!

Jag var mycket nöjd med att Speja gått igenom provets alla delar och löst alla uppgifter, även om det var nedrigt med hur det blivit uppe på markeringarna i skogen. Domarens öppna kritik om Speja berättade att hon var en trevlig arbetsglad hund med mycket jaktlust. Att hon var stadig, följsam och uppmärksam på mina signaler. Att vattenarbetet var utmärkt, att hon i många delar var effektiv men att han hade önskat se mer precision på landmarkeingarna samt att uthålligheten kunde varit bättre på söket. Han tyckte att helheten var så pass bra och att hon jobbade upp sig fint igen på söket att det absolut var ett prisvärt arbete!

Mycket nöjd och glad med detta gick jag tillbaka till bilen, gav båda hundarna mat och hittade nyckeln till hänglåsen! Exakt där den ska vara, i facket ovan instrumentpanelen...(jag hade alltså placerat den där och inte lagt nyckeln i fickan som jag trott....döööh!) Fokus på hunden och jobbet som sagt...

Sedan plockade jag ut Joy, övade fotgående och la henne sedan avsides vid min ryggsäck för passivitetsträning. Snicksnackade och återberättade för Ingela och kikade på andra hundar. Joy skötte sig kanon, förutom att hon tuggade sönder ett spänne på ryggsäcken, men hellre sån sysselsättning än pip! Lämnade henne och följde ett par åt gången, vilket tog en timme.


Det blev en härlig eftermiddag och jag såg flera duktiga hundar och förare gå igenom provet. Markeringarna i skogen fortsatte att ställa till det för många och söket sög musten ur i princip alla hundar. Efter att jag sett flera hundar få in 3 och 4 dummys blev jag mer och mer nöjd med Spejas och Majas vardera 5, även om det innebar att det var två stycken "fingerade skadeskjutna fåglar" kvar i området när vi fick avsluta (vilket domaren sa på vår "gemensamma" kritik)

Joy passade på att bada. Hon trivdes sen rejält med att bli torkad, min marathonhandduk från 2007 blev en juste kappa och hon poserade glatt.


Efter prisutdelningen, där vi fick vår trea och blev glada för den! försökte jag fota guldklimpen, men hon satt med näsan i vädret och liksom sa "det där du fördsöker med nu är under min värdighet, jag sitter som jag sitter och så är det med det". Suck, bilden ovan var det bästa jag fick till.

Den uppmärksamma har sett att det figurerat ett rött retrieverkoppel på bilderna. Tack Ingela för lånet!
Av 2o startande hundar ( tio par på en dag - bra jobbat provledningen! ) gick faktiskt hela 18 till pris. Den norska domaren Torsten Rudi (med tyskt u som jag ej får till) pratade kort om detta vid prisutdelningen; "jag vet inte om provet var "hyggligt" eller hundkvaliteten ovanligt hög idag, men vi har sett provets svårigheter och vi har sett gånger då arbetet inte är helt med guldkant. Däremot har de allra flesta hundarna genomfört provet på ett på denna nivån och svårighetsgraden övertygande sätt, löst de svåra bitarna med hjälp av sina förare och vid önskvärt på självständigt sätt och jag är därför övertygad om att de håller måttet och ska ha pris!"

4 hundar tog varsin etta! Grattis till er!
(Moorman's T juniper, Searover Ruffling Konrad, Searover Ruffling Thea (som redan tagit tre ettor i elitklass men saknar A-provbetyget för sin titel) och provbäst: Rockdove's Little Big Man - längst till höger på bilden)

4 hundar klarade nålsögat och fick en tvåa! (här säger jag särskilt grattis till Quinlines Hera Hunter med matte Kristina)

10 hundar fick således en trea med sig i bagaget hem från det supertrevliga Arvikaprovet där varje startande bjöds på grillad korv i mängder, gemytlig stämning, trevliga men sugande marker och fint väder! Hit åker jag gärna igen! Parkamraten Maja då? Jo, hon hörde också till gruppen som jobbade ihop en trea.

Och att jag kom hem först 00.15 efter att ha stannat till slutet och prisutdelningen trots 40 mils hemresa och tycker att det var värt den sena timmen säger mycket om hur glad jag är att jag anmälde och åkte.

Generalrepetition på Wij

Igår övertygade Speja mig om att starten i elitklass inte är en helt dum idé. Detta genom att vara fint i hand och ta hem kluriga vattendirgeringar med störningar runt om. Sweet!

Joy hade kul på sitt sätt. Tror att dennis hot dogs är det mest spännande närsökningsgodiset hon varit med om. Där snackar vi fokus! Även fotgåendet och lätt stoppsignalsträning gick fint. Att ligga still och vara tyst och vänta fungerade också, efter att jag varit och sagt till på skarpen en gång när den lilla damen protesterade högljutt. Det artar sig!

Efter en snabb sushi är jag på väg till elitprovet i Arvika. Jag vågar inte gissa att jag har någon bra täckning på mobilen, men säger åt prinsen att uppdatera så fort jag får tag i honom efter lördagens start. Kring lunch kan ni börja hålla tummarna, vi har katalognummer 9!

Bajs!

Om en timme (på ett ungefär) packar jag in det sista i bilen och gasar mot Arvika!
Trött som tusan är jag eftersom Joy sett till att förstöra nattsömnen för oss. Redan igår morse inledde hon med att pipa och dumam jag tog inte det på allvar - resultatet blev att prinsen fick torka diarré och jag sedan moppa golvet i hallen. (Jag kräks om jag beblandar mig med såna där kroppsvätskor...så A som är mindre känslig fick göra grovjobbet. Värsta bra killen!)

Under dagen var hon ute mkt och klarade sig fint, och på kvällen verkade problemet vara löst. Inatt väcktes jag av prinsen; det luktar! Jodå, ny hög i sovrummet... och jag fick gå ut och knata runt kvarteret ett par varv med hunden meadan han torkade upp. Och sen i morse... igen. Suck.

Det värsta är ju att vi ska vara på resande fot hela helgen så det blir svårt med specialkost i form av ris och fisk elelr dylikt. Hon är pigg och glad och äter med god aptit, så någon direkt fara är det nog inte, men ändå synd om henne om magen inte fungerar som den ska.

Update

Här kan ni läsa om husvisningen....och här se huset. (som jag inte får köpa för prinsen. Typiskt!)

Och som svar från kommentarer i förra inlägget: Ja, det är så man ska bo! ...vi jobbar på det...

Mer tokeri

Hej hallå!

Appropå tokigheter som i förra inlägget... ikväll ska jag och A kolla på ett hus. Ett hus som ligger precis passande där vi vill bo. Uppe på ett berg, nära vatten och med skogen runt huset. Med jättenära och braiga vänner 3 minuters promenad bort. Hela sommaren har A tyckt att vi ska flytta till berget, så pass mycket att han fått mig med sig, mer elelr mindre. För någon vecka sedan visade det sig att ett hus på berget blivit till salu. Exakt samma vecka som vi fick vårt kök klart och sa till varann; Nu ska vi bara bo här, så skönt det ska bli!!!

Nåja. Inget mer sagt, inget mer bestämt än att vi faktiskt ska gå på visningen ikväll. Med till trivsamma Tyresö åker såklart hundarna, jag planerar att skicka Speja på några linjetag efter visningen och "övertalningsmiddagen" hos vännerna J och N.

På fredag åker jag mot Arvika, stannar i Örebro för övernattning och fortsätter sedan på lördagen. Perfekt att provledningen satt upp två tider för genomgång av provet, det gör att jag slipper åka i ottan!

Ett steg fram, ett steg bak

Ösregn gjorde att jag ställde in resan till Wij och kvällens träning. Dåliga saker bör blandas upp med goda nyheter; jag har kommit till rätta med mitt tidsmässiga och logistikproblem med hundar och luncher. En ny tjej är hittad, nu håller jag tummarna att allt ska funka toppen!


Förresten... Speja o jag ska starta på elitprov nästa lördag... crazy me!

Hundpassning sökes!

Känner någon en bra och ansvarsfull person, student, deltidsarbetande, förtidspensionär eller bara ledig tjej eller kille som skulle kunna jobba för mig och gå ut med hundarna kring lunchtid i vasastan? Min duktiga dagmatte Stina börjar ny dansutbildning och det börjar bli bråttom att fylla hennes plats! Tips mottages tacksamt!

Obs, hunddagis är inget bra alternativ för oss, även om det säkert kan vara en passande lösning för andra.

Tack Joy - idag gav du glädje

Som jag har tvivlat. Och jag kommer säkert tvivla, bli negativ, slita mitt hår och blinka bort arga tårar över underbart rara och roliga hunden Joy igen men IDAG så är jag bara nöjd.

Valpträff med kull 10 och det vankades blodspår, vattenapportering och allmän avstämning. Jag har under några veckor efter kennelträffen känt mig ganska deppig vid tankarna på Joy och hennes framtid. Jag har tyckt att det är en kul, supermysig och trevlig hund, men befarat att hon inte kommer hålla som tävlingshund. Hon "går lätt igång" till synes utan anledning. Hon har mycket temperament vilket leder till att hon registrerar allt som händer och rör sig i hennes omgivning. Att ta in så mycket ny information hela tiden har gjort henne splittrad och lättstressad. Hon reagerar på saker i sin omgivning med lust och aktivitet. Jättekul om man vill ha en glad och sprallig hund som ska följa med på diverse upptåg, men inte lika kul om man vill ha en lugn, stabil, stadig apportör som lägger krutet på att få hem varenda apport.


Jag har tvekat på hennes förmåga att sortera bland intrycken. Har tyckt att hon har onödigt svårt att fokusera och koncentrera sig och att hon är svår att nå i både lugna och röriga miljöer. Jag har tänkt tankar som att "ja, hon kan väl i värsta fall omplaceras". Det är sant. Det handlar inte alls om att jag inte gillar hunden - för det gör jag, hon är en KUL hund. Gullig, rar, snäll, pigg och påhittig. Och smart. Men det handlar om att om man lägger ner tid, pengar och energi på en aktivitet så vill man att det ska betala sig tillbaka. Det lär inte bli i pengar men det är trevligt om det sker i bravader/bedrifter. Jag har helt enkelt haft svårt att tro att hon nånsin får sakerna på plats.


Idag hade vi som sagt valpträff och Joy chockade mig genom att vara kontaktbar, lydig, förhållandevis lugn och faktiskt - fokuserad! Hennes sätt att vara idag övertygade mig om att det absolut inte är läge att lägga ner den energi och all den tid som jag trott jag ska behöva lägga ner - och idag tror jag också att resultatet kanske kan bli en riktigt bra hund.

Vad gjorde hon då som var så speciellt?
Svårt att sätta fingret på, men här kommer korta punkter:

*Hon kunde samla sig och ta in mina signaler om att varva ner när hon stressade upp.
*Hon sökte kontakt i lydnadsövningarna.
*Hon litade på att jag berättade för henne vad jag ville skulle hända.
*Hon hade mandelformade ögon med lugn och stadig blick.
*Hon fokuserade stundtals helt på mig.
*Hon stressade inte igång av de andra hundarna på samma sätt som hon gjort förut.
*Hon hade kul och var stadig på samma gång.
*Hon simmade rakt ut genom vass, greppade, vände på en femöring och skulle hem till mig.
*Hon var nogrann och hängde i när hon spårade, även om hon inte var särskilt systematisk, eller totalfokuserad så tog hon upp spåret på nytt när hon tappat det och hon drog inte iväg på egna äventyr. (även om blåbär såklart var gott att mumsa på mellan varven)


Det är ju supermycket jobb kvar men idag är jag GLAD att jag valde den galna tikvalpen som var högt och lågt och överallt. Får jag ordning på all denna lust att jobba och göra så har jag en kanonhund. Det är min fasta övertygelse och idag fick jag äntligen känna att det jag gör med Joy faktiskt FUNGERAR. Sen att det kommer ta lite tid, det kan jag köpa då, när jag får kvitton på att vi är på rätt väg.

Torsdagsträning

Nu får jag skämmas! Visst åkte jag och tränade båda hundarna. Visst fanns det tillfällen att ta finfina kort - om man hade haft kameran med sig! Jag glömde den i stressen med mellanmål, packning, säga hej till Prinsen och komma iväg så fort som möjligt.

Det var synd, för det var en fantastiskt fin kväll! Jag körde Speja på vattendirigering, egentligen lite för enkelt för elitklass, men precis vad hon behöver, att bli säker på att gå rakt ut till okänt mål som vi inte motiverat upp så mycket. Det gick fint och jag tror att vi stärkte upp henne i övertygelsen att bara tuffa på i den riktning jag pekar. Toppen! Även stoppsignalen på vatten, som jag fick testa på första skicket, fungerade bra även om den inte är lika fin som den jag jobbat ihop på land.

När det var dags att gå bakom skytt för mer arbete i viken stressade hon upp sig och pep lite när jag gick bakom andra par, så då var det vändningar och fotgående. Inget jobb vid pip!

Joy satt i bilen första timmen eftersom jag kände att det skulle bli för länge för henne att vara med nere vid träningen, men när jag hämtade ner henne tyckte jag att hon skötte sig bra. Jag övade lite fotgående efter att hon vant sig vid platsen. Jag lade undan henne en bit bort men fortfarande i kontakt med resten avgruppen och det skötte hon fint. Lade sig ner efter en stund och jag hörde inte mer än ett enstaka gnäll just när hon la sig och konstaterade; jaha, här händer det alltså inget! Kändes bra att hon sett den platsen och tagit det lugnt där en gång när vi ska tillbaka till samma ställe på söndag för valpträffen.

Hur det ska gå med diverse apportering blir dock en annan fråga. Jag har fortfarande svårt att få henne att hålla fast apporterna. Hon griper bra, men börjar sen strula med huvudet och vill göra lite som hon tycker. Ett lugnt hållande när hon är stilla är det inte tal om. När hon går kan hon hålla i, men hon siktar snarare ner mot golvet/marken än bjuder upp dummien mot mig när jag kallar henne till mig (i koppel). Har svårt att få upp blicken på henne överhuvudtaget och när jag använder mig av anann dummie/föremål att locka upp henne kan hon skifta blixtsnabbt och släppa det hon har i munnen. En svår balansgång som jag hoppas få lite hjälp av Anita med. Med Speja lärde jag in avlämningarna i min hand i lårhöjd med godis, men jag är tveksam om det kommer att fungera med Joy. Kanske värt att testa ändå?

Någon som känner igen problemet och har tips?
(Upplever inte att hon har svårt att hålla i saker intill mig, utan det är själva uppbjudningen som inte existerar överhuvudtaget)

äntligen hunderi!

Strax bär det iväg till Bålsta och träning på Wij!
Ska bara cykla hem, ta mig ur den lilla svarta och kavajen och susa iväg!

ska försöka få med mig kameran denna gång. Och sen faktiskt knäppa några bilder...

Semester ger tid till hundträning

Idag har jag drillat Joy ordentligt i fotgåendeskolan med riktigt fint resultat.
Vi har också tränat stoppsignal och inlevereringar. Två långa promenader har det blivit och jag tycker att det "problem" jag skrev om tidigare har blivit bättre.

Speja fick stå tillbaka lite idag, men det ska tas igen inom kort.

Mor och dotter, ganska lika nu! Joy sitter till vänster...

Brorsan!

Idag har jag, Speja och Joy träffat storebror med familj och stiftat bekantskap med den gula hanvalpen Egon. Nu finns det inte mindre än fyra hundar vid familjesammankomsterna framöver. En strävhårstax (mammas o pappas), mina två svarta och brorsans gula labrador!



Min storebror med sambo har slagit till på en gul jaktlabradorhane från Happy birdhunters kennel. Ingen mindre än Garronpoint Mole är pappa till kullen vilket gör våra hundar ttill halvsyskon.

EGON visade sig vara en mycket lugn och försynt herre, ja, den lugnaste labradorvalp jag någonsin träffat. Han såg förskräckt men lite nyfiket på tok-Joy men gav sig inte ut på några utflykter med henne. Vi får se vad som framtiden bjuder, men just nu skulle han enkelt kunna liknas med tjuren Ferdinand. Man kan sammanfatta dagen med att jag inte såg det blekaste av något släktband (vilket jag såklart heller inte väntat mig, men det kan ändå konstateras) och jag önskar att jag hade lite mer av Ferdinand i Joys genbank...

Tips?!

Jag har problem med Joys koppelgående!

(problem är ju relativt, men ja, jag upplever att det inte är helt så skönt och kul och trivsamt att promenera med minahundar som jag vill att det ska vara)

Ordet "fot" jobbar vi på att befästa, jag vill ännu inte ha henne under det kommandot för långa sträckor, men jag vill att hon går vid sidan av mig eller bakom vid koppelgående, inte två steg före. Detta har jag haft ett "ungefärkommando" på som heter "här". Jag tror mig veta att joy "förstår" kommandot "här", men ändå så blir promenaderna små kamper där jag upplever att jag tjatar och hon slutar bry sig. Värst är de när jag även har mamma speja med. Då funkar det fina lugna gåendet först i slutet av promenaden. Det är inte så att de hetsar varandra att gå först, Speja går snarare bakom mig änm vid sidan nuförtiden så Speja är inte direkt hetsande, ändå så blir det så att lilla damen trippar på alldeles för fort. Less på att bråka, less på att bevaka varje steg och göra korrigeringar. Har nån något tips på hur jag effektivt får slut på det hela?

jag vill helelr inte nöta på "fot" kommandot!

Har börjat gå med kopplet bakom benen, då blir det en naturlig korrigerin av att kopplet sträcks när hon är på väg framåt, samtidigt är det mindre skönt i knävecken... Hjälp?!

Semester

Härlig och lyckad kennelträff i Norberg där jag fick damma av Speja och fick tips på hur det lilla yrvädret Joy bäst ska hanteras.

Vattnet stod högt, men vi kunde ta oss vidare, ända ner till de djupa smålandsskogarna!

Där renoverades skorstenarna ordentligt. De revs och murades upp igen. Jag och hundarna höll oss dock på gräset. Jag lät dagarna gå och varierade pockebokläsning med att träna en hund i taget, två korta pass om dagen för Joy och minst ett pass om dagen för Speja. Tonvikt på långa dirigeringar med störningar och stoppsignaler för Speja (funkar grymt bra nu!) och korta koncentrationsövningar för Joy. En början till inlärning av stoppsignal hann vi också med.
Sen kom vi hem... och hundarna har fått stå tillbaka för den sista renoveringen av köket. Jag har en semestervecka kvar och då tänkte jag ta tag i hundtränandet igen!