Elitstart i Arvika (värsta långa berättelsen!!!)

Avresa direkt efter jobbet på fredagkväll. Regnet öste ner, hårdare och rikligare ju närmre Örebro jag kom. Det var tacken från min gamla universitetsstad... Handlade en pizza, lite diverse fika för lördagen och begav mig till kompisägda villan ca två mil utanför stan. Där i det tomma huset (värdpar med gul jaktlabbe var i dalarna för kräftfiske) hade Joy the time of her life. Massa nya leksaker att galoppera omkring med och visa upp!

Gick och lade mig ganska tidigt och lät Speja sova i sängen som ett försök att smöra in mig inför provstarten... (Värdparet hade berättat var hundar fick vara och inte vara, då inga hundar får vara i sängen hemma hos oss tog vi tillfället i akt Speja och jag. Joy låg nöjd i biabädd på golvet och verkade inte alls avundsjuk på mamma -hon hade fullt sällskap av alla leksaker.

Lördag morgon kom och jag lastade in hundarna efter frukost och morgonpromenad. Vad jag inte lastade in var mina två koppel, som jag smart lagt på motorhuven. De ligger någonstans i skogarna kring Örebro nu...Grattis Örebro! (att de fattades kom jag ju på långt senare, men ändå). Vår bil har navigeringssystemet inbyggt och när jag knappat in Arvika blev jag inledd på två mil på grusväg innan jag till slut hamnade på asfalt. Phu, tur att jag hade tagit god tid på mig, särskilt när gps:en ledde mig fel ytterligare en gång på vägen. Ibland vill man bara ha en karta och bestämma själv!

Kom fram till provplatsen med god marginal, gick ett par vändor, visade upp papper för provledningen och hörde mig för om upplägg. När jag lämnade hundarna öppnade jag luckan och låste båda hänglåsen.

Jag blir inte nervös av att tävla med hundarna, jag blir snarare laddad och fokuserad på enbart det. Detta gör dock att allt annat runtomkring liksom blir lite ostyrigt och ofokuserat (som ovan med kopplen) När jag skulle hämta Speja för själva provet hade jag två låsta hänglås och ingen jäkla aning om vart jag gjort av nyckeln. Jag trodde jag hade stoppat den på mig, men efter att jag vänt ut och in på alla fickor och fack och inte hittat den började jag ana att jag lagt den på något annat smart ställe. Letade på säten i bilen, i väskorna och i kläderna igen. Utan resultat fick jag helt enkelt fälla ryggen på baksätet och få ut tävlingshunden den vägen.

Ingela var lika glad som alltid! Hon önskade oss lycka till och alla provdeltagare fick grillad korv som lunch innan det var dags för min och parkompisens start direkt efter lunch.

Speja och jag gick i par med Kent Palmgren och hans egna uppfödning, en Flat-tik vid namn Maja (Feedback's Saint Mary). Vi snicksnackade lite innan start, önskade lycka till och sen var det dags!

Jag drog startordningen och fick vara nr 1, vilket betydde att jag och Speja skulle inleda provet och hämta första dummyn, sen går man ju tillsammans och växlar provet igenom.
Provet startade uppe på en höjd, inne i skogen. Vi ställde upp och det gick ett skott med kast och sedan vände skytten och sköt ett skott bakåt som motivering till dirigering. Markeringen skulle ligga och jag fick vända helt om och skicka Speja uppåt längre upp på kullen på ett rakt linjetag. Det fanns en snitsel, men hundarna behövde komma upp och över krönet för att hitta dummyn. Det var otroligt skönt när Speja villigt vände med bort från markeringen och med god effektivitet fick hem dirigeringen. En omvinkling när hon föll ner något långt åt höger och sen var dummyn hemma.

Upp på kullen ligger dirigerinsdummyn!

Maja hämtade sedan markeringen och vi bytte plats och samma scenario upprepade sig. Markeringen var på nära håll och hamnade vid en trädstam, i blåbärsris. Skott och kast kom i princip samtidigt och kastet var lågt och snabbt. Det var svårt att se om hundarna markerade, särskilt eftersom skytten hamande lite i vår linje, men jag trodde Speja hade koll på läget. Efter att Maja och Kent fått hem dirigeringen sände jag Speja. Hon hade inte markerat så bra som jag hoppats utan flöt iväg för långt åt sidan. Jag fattade då beslutet att snabbt få hem dummyn och styrde henne mot rätt område. Fel eller rätt... ja, det kan man tycka olika om, men jag ville ha in "bytet" effektivt.

Nu fick vi gå på "linje" med skytten framför i mitten några meter, sedan kom skott - kast och skott kast åt vardera hållet. Nu skulle vi ta varsin dummy, den som hamnat diagonalt från oss. Jag stod till vänster och Kent till höger, domaren framför oss och skytten ännu några meter framför. Jag hann bara förstå att "SHIT, SHIT, SHIT! skytten skymmer oss helt för andra kastet" när skottet gick och kastet kom. Dummyn landade i exakt linje med skytten och eftersom kasten var så låga var jag övertygad om att Speja missat den.

Maja skickades först och kom efter hjälp hem med sin dummy (de var luriga dessa!). Jag riktade Speja noga mot hörselmarkeringen, men precis som jag misstänkte hade hon inte haft en chans och fick styra henne rätt. Jäkligt irriterande! Vi bytte sedan plats och samma procedur med skott och kast hände igen. Jag fick skicka på den vänstra (nejade kort den högra, närmast oss och sist kastade) och skickade på den vänstra. Denna hade Speja markerat och hämtade hem lätt utan hjälp. Phu! Maja fick hem sin dummy och sen var det promenad nerför en lång slänt.

Vi gick nerför slänten, sedan fick vi stanna till. Skytten fortsatte ner, det började visslas med ankpipor och det gick av några skott. Sedan fortsatte vi ner till platsen för söket. Här nerför hade Speja kommit igång och insett att vi var på prov. Fotgåendet blev dåligt och hon ville framåt. I det läget får man bara bita ihop, försöka väsa till där man kan och hålla god min samt skynda sig att sätta ena foten före den andra för att hänga med i tempot ;) (suck!)

Nu kom man ut från skogen och fram till vattendrag med gungfly och sankmark runtomkring. Här skulle söket och provets vattenarbete göras.


På ett stort område, både brett (runt hela delen av viken, på den stående bilden nedan kan man dra gränsen ungefär på mitten, så brett var söket) och djupt område skulle det ligga 12 dummys utplacerade. Brett till vänster, men inget skulle ligga uppåt i skogen till höger om oss, däremot ut på djupet rakt fram. Speja skickades först och fick snabbt hem en, Maja skickades och tog hem en dummy som bara låg några meter bort, Speja tog snabbt ytterligare en och sedan Maja en.

Speja tog för sig bra av marken, som sög rejält på krafterna och fick vind på en dummy placerad på en friliggande ö mitt i viken, och norpade den. Det var nummer tre. Maja skickades ut, och efter en stund skickades Speja ut igen så att hundarna sökte samtidigt. Nu var de båda ganska trötta, Speja ställde sig och frågade vid ett par tillfällen och Kent fick mana på Maja. Det blev lite "simturer" och koll på gamla redan hämtade legor från Dummys. Speja kom tillbaka tom en gång och jag skickade ut igen. Till slut fick både Speja och Maja in varsin dummy till och vi kunde fortsätta söket. Nu jobbade hundarna inte längre växelvis utan samtidigt ute i markerna.


En svårighet med söket (utöver den tungsprungna terrängen) var dirigeringsplatsen för vattendirigeringen. På bilden ovan syns i mitten av bilden ett ljust dött träd, där uppe på land ligger dummyn för vattendirigeringent. Vi var tillsagda att vända hundarna senast vid den ljusa stora björken till höger, då söket var utbrett dit men inte längre.

När hundarna jobbade samtidigt hände det därför att endera jag eller Kent blåste stopp och riktade om åt höger för att inte komma för nära dirigeringsdummyn, detta slet lite på hundarna och jag tyckte att Speja blev ganska påverkad vilket gjorde att hon stannade upp i söket och kollade på mig ganska mycket under en period. Kent och Maja hade också lite problem med att hon var borta länge och sen plötsligt kom fram från skogssidan bakom oss därifrån vi skickade hundarna. Nåväl, båda hundarna jobbade upp sig igen efter sin sega period och vi fick in 5 dummys var innan domaren bröt oss. (Vid det laget var Speja fullständigt slut, men jag är nöjd över att hon fortsatte att jobba, vissa hundar la av helt och badade istället för att försöka)

Speja och jag fick gå och sätta oss bakom skymslet man ser på bilden ovan och vänta medan Kent och Maja fick hem vattendirigeringen på ett fint sätt. Sedan var det dags för dubbelmarkering på vatten. På bilden ovan skymtar man två vikar, markeringarna gick på djupet i varsin vik med den sist kastade på längst avstånd. Underbart skönt att se hur Speja spikade dessa trots tröhheten. Chop! Chop! bara - sen var de hemma!

Efter det blev det vår tur på dirigeringen. Eftersom Speja spanat åt det hållet och vädrat som om hon fått vind på den från söket tidigare (men tagit min signal att gå tillbaka åt höger) trodde jag att hon hade koll. Valde att sända henne lite snett åt vänster (längre att simma men från rätt sida vinden enligt vassen) och hon tuffade på bra en bit. Sedan tvivlade hon, vände på en femöring medan jag övertygade med Ut, Ja och bra! Fick stötta henne något mer än jag önskat över överfarten, kanske var tionde meter för att upphöra helt med stöttning när hon fick vind av apporten från kanske 25 meters håll.


Efter upplocket tog de flesta hundar landvägen tillbaka vilket domaren aldrig sa något om, tror till och med det nästan gick fortare då de kunde springa på. På tillbakavägen sköts Majas dubbelmarkering som Speja faktiskt stannade och markerade hon med från andra sidan viken (det tyckte jag var bra, såg inte många hundar som gjorde så på eftermiddagen! Hunden ska ju ha koll på allt som sker på området). Maja hämtade hem sina vattenmarkering efter lite tvivel på den på djupet och snipp snapp snut så var provet slut!

Jag var mycket nöjd med att Speja gått igenom provets alla delar och löst alla uppgifter, även om det var nedrigt med hur det blivit uppe på markeringarna i skogen. Domarens öppna kritik om Speja berättade att hon var en trevlig arbetsglad hund med mycket jaktlust. Att hon var stadig, följsam och uppmärksam på mina signaler. Att vattenarbetet var utmärkt, att hon i många delar var effektiv men att han hade önskat se mer precision på landmarkeingarna samt att uthålligheten kunde varit bättre på söket. Han tyckte att helheten var så pass bra och att hon jobbade upp sig fint igen på söket att det absolut var ett prisvärt arbete!

Mycket nöjd och glad med detta gick jag tillbaka till bilen, gav båda hundarna mat och hittade nyckeln till hänglåsen! Exakt där den ska vara, i facket ovan instrumentpanelen...(jag hade alltså placerat den där och inte lagt nyckeln i fickan som jag trott....döööh!) Fokus på hunden och jobbet som sagt...

Sedan plockade jag ut Joy, övade fotgående och la henne sedan avsides vid min ryggsäck för passivitetsträning. Snicksnackade och återberättade för Ingela och kikade på andra hundar. Joy skötte sig kanon, förutom att hon tuggade sönder ett spänne på ryggsäcken, men hellre sån sysselsättning än pip! Lämnade henne och följde ett par åt gången, vilket tog en timme.


Det blev en härlig eftermiddag och jag såg flera duktiga hundar och förare gå igenom provet. Markeringarna i skogen fortsatte att ställa till det för många och söket sög musten ur i princip alla hundar. Efter att jag sett flera hundar få in 3 och 4 dummys blev jag mer och mer nöjd med Spejas och Majas vardera 5, även om det innebar att det var två stycken "fingerade skadeskjutna fåglar" kvar i området när vi fick avsluta (vilket domaren sa på vår "gemensamma" kritik)

Joy passade på att bada. Hon trivdes sen rejält med att bli torkad, min marathonhandduk från 2007 blev en juste kappa och hon poserade glatt.


Efter prisutdelningen, där vi fick vår trea och blev glada för den! försökte jag fota guldklimpen, men hon satt med näsan i vädret och liksom sa "det där du fördsöker med nu är under min värdighet, jag sitter som jag sitter och så är det med det". Suck, bilden ovan var det bästa jag fick till.

Den uppmärksamma har sett att det figurerat ett rött retrieverkoppel på bilderna. Tack Ingela för lånet!
Av 2o startande hundar ( tio par på en dag - bra jobbat provledningen! ) gick faktiskt hela 18 till pris. Den norska domaren Torsten Rudi (med tyskt u som jag ej får till) pratade kort om detta vid prisutdelningen; "jag vet inte om provet var "hyggligt" eller hundkvaliteten ovanligt hög idag, men vi har sett provets svårigheter och vi har sett gånger då arbetet inte är helt med guldkant. Däremot har de allra flesta hundarna genomfört provet på ett på denna nivån och svårighetsgraden övertygande sätt, löst de svåra bitarna med hjälp av sina förare och vid önskvärt på självständigt sätt och jag är därför övertygad om att de håller måttet och ska ha pris!"

4 hundar tog varsin etta! Grattis till er!
(Moorman's T juniper, Searover Ruffling Konrad, Searover Ruffling Thea (som redan tagit tre ettor i elitklass men saknar A-provbetyget för sin titel) och provbäst: Rockdove's Little Big Man - längst till höger på bilden)

4 hundar klarade nålsögat och fick en tvåa! (här säger jag särskilt grattis till Quinlines Hera Hunter med matte Kristina)

10 hundar fick således en trea med sig i bagaget hem från det supertrevliga Arvikaprovet där varje startande bjöds på grillad korv i mängder, gemytlig stämning, trevliga men sugande marker och fint väder! Hit åker jag gärna igen! Parkamraten Maja då? Jo, hon hörde också till gruppen som jobbade ihop en trea.

Och att jag kom hem först 00.15 efter att ha stannat till slutet och prisutdelningen trots 40 mils hemresa och tycker att det var värt den sena timmen säger mycket om hur glad jag är att jag anmälde och åkte.