Världens bästaste Speja.(förlåt, förlåt, förlåt. Kameran gjorde ingen nytta alls på vardagsrumsbordet!)
Det är helt sjukt. Min hund
överträffar mina förväntningar varje gång jag ställer henne inför en ny utmaning. Idag var första gången hon var på en
riktig jakt. Kan kanske tyckas dumt att starta på prov som första (nästan) jakterfarenhet, men finns det inget annat som erbjuds så blir det ju så!
Varm fågel har hon hämtat en eller två gånger tidigare, men då på "hemmaplan" och i form av snöskata...knappast jämförbart med andjakt med fyra/sex skyttar och andra hundar närvarande.
Speja och kennel streamlights två kullsystrar Cayo och Choice var de som skulle testas idag. Lasse Johnsson både dömde och sköt. Vi började i "kohage", öppen mark och skyttar ställdes ut. Snart började skotten dåna och änderna dimpa ner kring oss. Vissa ganska nära och pulsen, den steg! Speja fick gå igång och jobba ganska fort vilket var skönt. Nåt litet pip gav hon ifrån sig, men det var inte farligt och hon satt hyfsat stadigt. Två änder hämtades in. Vi provade också stadgan när hon mitt i ett sök sprang över en icke påskjuten fågel. Hon satte efter i tre snabba steg och jag blåste stopp och nekade henne.
Hoppsan, den var visst förbjuden! Kul att se att det vi tränat på hos Håkan och Carina sitter och är "förankrat" i verkligheten! Efter att den var nekad var den inte längre intressant och hon fortsatte mot det område hon var skickad till. Då var jag
stolt!Fler skott, fler änder föll och hundarna jobbade lite växelvis. Två änder till kom in i snabb följd, bland annat ett hyfsat långt linjetag på öppet fält. Snyggt! Inte så snyggt var det dock när vi skulle förflytta oss. Jag är sjukt nöjd med att domaren varken brydde sig om att titta eller hade ögon i nacken...
Speja gick knappast fot idag. Pinsamt var ordet! Här märktes det att vi inte varit på jakt och "tränat". Hade vi det hade man ju kunnat dra på ett koppel och stärka upp fotgåendet med
"beter du dig sådär så döööör du!" det var
inte läge idag. Transport till dammen. Här föll det några änder medan vi stod där, blev på gränsen till hetsigt, men jag försökte att låta bli att stressa Speja mer genom att "bråka med henne". Dvs, inte bry mig så mkt om hon reste sig då och då eller om hon var ett steg för långt åt sidan från mig. Det är i de situationerna när jag, enligt henne,
"stör" som hon piper. Självklart nåt jag ska jobba med, men inte på prov utan på träning!
Här hämtade speja två änder till, båda tycker jag att hon borde kunnat markerat mer klockrent, men hon snurrade lite kring båda. Fick återigen bekräftat att det är ett moment vi behöver nöta! Nu have vi också varit igång i en bit över en timme, klart att det började bli tröttsamt att vara på tårna.
Sedan var själva jakten slut för skyttarnas del och vi skulle istället eftersöka på allt som skyttarna fått ner. Totalt fem vilt skulle det finnas. Vid det här laget var Speja ganska trött. Hon sökte bra i den vattensjuka terrängen och all vass runt dammen, men hittade tyvärr inget mer vilt. Det var även en ny erfarenhet för henne att två andra hundar sökte samtidigt och jag upplevde att hennes brist på erfarenhet visade sig. Hon jobbade bra och intensivt, men fastnade lite för ofta i gamla legor och lite för "nära" mig. Hon kom också in tom ett par gånger vilket hon sällan/aldrig gjort förut. Vi jobbade oss runt dammen, hundarna sökte på fint och Cayo var nog den hund som briljerade. Var borta länge, länge, men kom då och då hem med vilt. Fantastiskt
kul att se! Lasse sköt ännu en and som singlade ner långt bort från oss, i vattnet, vi jobbade oss runt dammen och plötsligt hojtar Lasse att jag kan skicka Speja på den anden, från andra sidan dammen.
Dirigering efter ca två timmars jobb alltså. Jag riktar och Speja tar tecknet klockrent, simmar ut och över till andra sidan med lite stöttning. Jag vet inte riktigt var anden ligger, bara riktningen och Lasse står på andra sidan och
styr mig som styr hunden...det jag inte tänkte på var att jag skickade hunden så som Lasse sa...inte efter hur
vinden låg.
Jag mitt nöt! Detta gjorde att jag fick stoppa och rikta om ett par gånger, men när hon väl hamnade på rätt sida så var ju saken biff! (eller and!)
Sen avslutade vi jakten!
På väg tillbilarna upptäckte jag att Speja knappt stödde på sitt högra framben, eller snarare upptäckte vi
båda att hon hade
ont. Undersökte tassen, stretchade knäleden försiktigt och efter promenaden tillbaka till bilen stödde hon hyfsat på tassen och benet igen. Nöjd som jag var med hennes insats var det Speja som fick
jättekanelbullen som var med som fika. Jag fick tanka med banan...
Vid samlingen konstaterade Lasse att alla tre hundarna hade jobbat bra och var
godkända! Visst syntes det lite att Speja saknade erfarenhet som de andra två hundarna visade, men det var aldrig tal om att hon inte skulle vara godkänd. Någon gång måste det vara första jakten för alla bra hundar! (Skönt att höra!)
Kväll: Ytterst nöjd med
min härliga hund som presterar och sliter och jobbar för min skull! Fantastisk känsla! Speja haltar mer igen, men efter
kennelmamma-konsultation tar jag det lugnt, vilar henne en dag eller tre med koppelpromenader och går till veterinären först om det fortfarande verkar vara dåligt med benet. Hon är inte särskilt varm i benet, eller svullen, men vill bara inte belasta fullt. Trist avslut, men det är sådant som hör till. Jakt sliter, så är det.
Om det är så att löpet kommer inom kort och ingen mer öppenklass-start kan ske innan vintern och valplådan så är jag ändå nöjd med hennes höstsäsong. Hon har visat med råge att det finns arvsanlag värda att föra vidare och har också de officiella meriterna som backar upp det påståendet.
Kort sagt; hon är nog världens bästaste Speja!
Foto: Raneryd
