Vi är här nu!

7 valpar, födda den 21 december med start 04.35.
4 hanar, varav tre svarta och en gul.
3 tikar, varav två svarta och en gul.

Speja bäddade i valplådan vid åttatiden på kvällen. Det andades tungt men vi såg inte så mycket av några värkar. Gick mer eller mindre ( jag mer, Anita mindre) och lade oss vid halv elva-tiden.

Ca 01.30-02 gick jag upp igen och gjorde Speja och Anita sällskap. Snart ökade sammandragningarna och det blev mer värkarbete.

Första valpen, en hane, kom med bakändan fram efter ca en timmes tufft värkarbete. Speja fick jobba hårt. Efter lite hjälp från Anita med navelsträngen tog hon bra hand om valpen. Jaha, är den min?

Baby boy nr 1.

Lite oroligt, lite lugnt, så såg det ut i valplådan under de dryga 45 minutrarna vi väntade på nästa valp. Speja fick för sig att när hon rörde på sig var hon tvungen att flytta med valpen och plockade därför upp den i munnen. Eftersom hon inte helt bestämde sig för att ligga still blev det en hel del plockande, men efter lite lugnande samtal så blev det stilla igen.

Valp nummer två var en svart tik.

Tredje valpen, Speja höll schemat på minuten, var en tik till. En GUL! Oj vad vi blev förvånade! Nu hade Speja full koll på vad alt gick ut på och bet själv av navelsträngen och fixade med valpen. Helhäftigt att se henne ta dem till sig så på sekunden.

Valp fyra var en hane igen, svart, och föddes ytterligare ca 45 minuter efter nummer tre.

Valp 5, en gul hane!
Den stackaren kom till världen under tillropet "Jörgen, nu kommer det en felfärgad till!". Det är ju inget fel alls med gula valpar egentligen, de är så fina så, men på något sätt så känns det som att jaktlabbar är svarta, det är den självklara känslan!

Efter valp fem blev det ett längre avbrott. Speja tog hand om sina valpar jättefint och de diade bra och ganska direkt allesammans.

Valp nummer 6, en ganska liten svart tik. Vi höll andan medan den gnuggades med handduken direkt efter födseln. Både jag och Anita andades ut när den skrek till och började pipa. Phu. Av någon anledning så kändes det som mycket längre som den var tyst även om det säkert bara rörde sig om någon sekund.

Lugn och ro i valplådan.

Jaha. Är vi klara nu eller?
Nja, vi tvekade och väntade och funderade.

Till slut såg vi fler värkar på antågande och med kortare intervall mot de övriga valparna (men fortfarande ganska väl tilltagen tid) dök valp nummer 7 upp. En svart hane!

Där var samlingen komplett och ett stort lugn kom över valplådan. Det var skillnad på känslan efter sjätte och sjunde valpen, det var verkligen som att Speja sa, "nu är jag klar!" låt oss koppla av helt och fullt nu.
Den nyblivna modern tvättade och fixade med sina små med en känsla som övertygade. Tänk att de vet så exakt hur de ska göra! De små valparna är verkligen helt hjälplösa, men har huvudfunktionen inställd från start; mat! Trampande fötter mot juvret gör att mjölken rinner till och de kravlar sig fram mot sin mamma som små värmestyrda robotar.

Vid elva-tiden var alla valparna vägda och markerade med ett kännetecken och Speja hade fått gå ut för att kissa. Oj vilken fart det var på henne när de vände hem och in igen! Hanarna vägde 510 och 490 gram (två av vardera) och tikarna vägde in på 440, 430 och 520.

Valpkullen kommer döpas efter Whiskysorter på L. Eller hur regeln nu är... bokstaven L är i alla fall den som gäller. Vill ni överklaga är det min Prins som ska övertygas först. Vår valp heter Thorsvi Laphroaig efter Anders favoritwhisky.

Filmen är lite mörk, men man ser ju de gula i alla fall!