Sista Thorsvi-träningen för sommaren blev en riktigt bra sådan. Eller...i alla fall nyttig. Jag tycker egentligen att den bara gick skit, men sett ur ett annat perspektiv var den jättebra. Den var rätt. Vi gjorde rätt. Genom att inte göra något alls.
I alla fall ingen apportering. Jag vet inte varför Speja gasade igång så extremt mycket idag. Kanske för att hon fått för lite motion igår och idag. Kanske för att vi inledde med walk-up. Kanske för att det var bekant mark på Wij. Frågetecknen är många. Jag tror att det delvis beror på sviterna från kennellägret i dalarna i mitten på juli. Det var en kanonhelg, men också mycket apportering och mycket walk-up. Kanske gick hon därför upp i stress av den helgen? Hursomhelst så var stressnivån på tok för hög för att Speja skulle få jobba ikväll. Vi gick fot, vände, gick fot och vände. Min irritation bara steg och hopplösheten gav sig till känna. Jag som trodde att vi envist jobbat bort allt vad pip hette! Plötsligt pep hon rejält och jag fick lägga all energi på att få kontakt. Inte kul när det är två veckor till nästa jaktprovsstart...jag får hålla tummarna för att det inte är ett upplägg med walk-up och envist jobba vidare. Nyss var hon pip-fri, alltså kan hon bli det igen.
Det handlar enbart om träning och hantering. Men det känns surt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar