Vi åkte och kikade en stund på den årliga viktiga tävlingen om den gyllene anden. I skrivandets stund vet jag inte vem som apporterade och förde vassast, men jag ska snart uppdatera mig på den detaljen. Efter vi fått instruktioner och sett en del snygga markeringar vände vi åter mot Enköping och Storsten. Äntligen skulle vi få se vår egen guldklimp igen!
Det skälldes inifrån, Speja verkar ha tagit Storsten till sitt hjärta för hon lät riktigt farlig... När vi väl var inne och stod i hallen uppstod en stunds förvirring innan hon liksom kopplade att det var VI som var där, på helt fel plats! Sen blev det kramkalas i hallen!
Och promenad en sväng på vägen och ner i skogen. Mysigt! Nu fick jag se med egna ögon att hon fortfarande är toppenpigg.
Hemma igen blev det mer mys, vi drack en kopp te (på köksgolvet, ha, ha) och kelade och kände efter valparna. Då och då kunde man faktiskt känna små små förändringar och rörelser som inte var Spejas andning.
Knähund!? Joho då!
Det spänner rejält på magen och man ser att Speja nu börjat tappa hår på magen så att det ska bli enklare för valparna att komma åt mjölkbaren.
2 kommentarer:
Härliga bilder! Vilken fantastisk mage hon har flickan - det är nog ett tjog puppisar inuti, minst! ;-)
Må gott!
Åsa m. flock
Åh så mysigt det ser ut. Förstår att det måste ha känts finfint att träffa Speja och få mysa och känna på magen! Nu är det inte många dagar kvar! Vi håller alla tummar och tassar att Speja fixar detta plättlätt ;o)
Må så gott!
Kram
Jill
Skicka en kommentar