Elitstart i Arvika (värsta långa berättelsen!!!)

Avresa direkt efter jobbet på fredagkväll. Regnet öste ner, hårdare och rikligare ju närmre Örebro jag kom. Det var tacken från min gamla universitetsstad... Handlade en pizza, lite diverse fika för lördagen och begav mig till kompisägda villan ca två mil utanför stan. Där i det tomma huset (värdpar med gul jaktlabbe var i dalarna för kräftfiske) hade Joy the time of her life. Massa nya leksaker att galoppera omkring med och visa upp!

Gick och lade mig ganska tidigt och lät Speja sova i sängen som ett försök att smöra in mig inför provstarten... (Värdparet hade berättat var hundar fick vara och inte vara, då inga hundar får vara i sängen hemma hos oss tog vi tillfället i akt Speja och jag. Joy låg nöjd i biabädd på golvet och verkade inte alls avundsjuk på mamma -hon hade fullt sällskap av alla leksaker.

Lördag morgon kom och jag lastade in hundarna efter frukost och morgonpromenad. Vad jag inte lastade in var mina två koppel, som jag smart lagt på motorhuven. De ligger någonstans i skogarna kring Örebro nu...Grattis Örebro! (att de fattades kom jag ju på långt senare, men ändå). Vår bil har navigeringssystemet inbyggt och när jag knappat in Arvika blev jag inledd på två mil på grusväg innan jag till slut hamnade på asfalt. Phu, tur att jag hade tagit god tid på mig, särskilt när gps:en ledde mig fel ytterligare en gång på vägen. Ibland vill man bara ha en karta och bestämma själv!

Kom fram till provplatsen med god marginal, gick ett par vändor, visade upp papper för provledningen och hörde mig för om upplägg. När jag lämnade hundarna öppnade jag luckan och låste båda hänglåsen.

Jag blir inte nervös av att tävla med hundarna, jag blir snarare laddad och fokuserad på enbart det. Detta gör dock att allt annat runtomkring liksom blir lite ostyrigt och ofokuserat (som ovan med kopplen) När jag skulle hämta Speja för själva provet hade jag två låsta hänglås och ingen jäkla aning om vart jag gjort av nyckeln. Jag trodde jag hade stoppat den på mig, men efter att jag vänt ut och in på alla fickor och fack och inte hittat den började jag ana att jag lagt den på något annat smart ställe. Letade på säten i bilen, i väskorna och i kläderna igen. Utan resultat fick jag helt enkelt fälla ryggen på baksätet och få ut tävlingshunden den vägen.

Ingela var lika glad som alltid! Hon önskade oss lycka till och alla provdeltagare fick grillad korv som lunch innan det var dags för min och parkompisens start direkt efter lunch.

Speja och jag gick i par med Kent Palmgren och hans egna uppfödning, en Flat-tik vid namn Maja (Feedback's Saint Mary). Vi snicksnackade lite innan start, önskade lycka till och sen var det dags!

Jag drog startordningen och fick vara nr 1, vilket betydde att jag och Speja skulle inleda provet och hämta första dummyn, sen går man ju tillsammans och växlar provet igenom.
Provet startade uppe på en höjd, inne i skogen. Vi ställde upp och det gick ett skott med kast och sedan vände skytten och sköt ett skott bakåt som motivering till dirigering. Markeringen skulle ligga och jag fick vända helt om och skicka Speja uppåt längre upp på kullen på ett rakt linjetag. Det fanns en snitsel, men hundarna behövde komma upp och över krönet för att hitta dummyn. Det var otroligt skönt när Speja villigt vände med bort från markeringen och med god effektivitet fick hem dirigeringen. En omvinkling när hon föll ner något långt åt höger och sen var dummyn hemma.

Upp på kullen ligger dirigerinsdummyn!

Maja hämtade sedan markeringen och vi bytte plats och samma scenario upprepade sig. Markeringen var på nära håll och hamnade vid en trädstam, i blåbärsris. Skott och kast kom i princip samtidigt och kastet var lågt och snabbt. Det var svårt att se om hundarna markerade, särskilt eftersom skytten hamande lite i vår linje, men jag trodde Speja hade koll på läget. Efter att Maja och Kent fått hem dirigeringen sände jag Speja. Hon hade inte markerat så bra som jag hoppats utan flöt iväg för långt åt sidan. Jag fattade då beslutet att snabbt få hem dummyn och styrde henne mot rätt område. Fel eller rätt... ja, det kan man tycka olika om, men jag ville ha in "bytet" effektivt.

Nu fick vi gå på "linje" med skytten framför i mitten några meter, sedan kom skott - kast och skott kast åt vardera hållet. Nu skulle vi ta varsin dummy, den som hamnat diagonalt från oss. Jag stod till vänster och Kent till höger, domaren framför oss och skytten ännu några meter framför. Jag hann bara förstå att "SHIT, SHIT, SHIT! skytten skymmer oss helt för andra kastet" när skottet gick och kastet kom. Dummyn landade i exakt linje med skytten och eftersom kasten var så låga var jag övertygad om att Speja missat den.

Maja skickades först och kom efter hjälp hem med sin dummy (de var luriga dessa!). Jag riktade Speja noga mot hörselmarkeringen, men precis som jag misstänkte hade hon inte haft en chans och fick styra henne rätt. Jäkligt irriterande! Vi bytte sedan plats och samma procedur med skott och kast hände igen. Jag fick skicka på den vänstra (nejade kort den högra, närmast oss och sist kastade) och skickade på den vänstra. Denna hade Speja markerat och hämtade hem lätt utan hjälp. Phu! Maja fick hem sin dummy och sen var det promenad nerför en lång slänt.

Vi gick nerför slänten, sedan fick vi stanna till. Skytten fortsatte ner, det började visslas med ankpipor och det gick av några skott. Sedan fortsatte vi ner till platsen för söket. Här nerför hade Speja kommit igång och insett att vi var på prov. Fotgåendet blev dåligt och hon ville framåt. I det läget får man bara bita ihop, försöka väsa till där man kan och hålla god min samt skynda sig att sätta ena foten före den andra för att hänga med i tempot ;) (suck!)

Nu kom man ut från skogen och fram till vattendrag med gungfly och sankmark runtomkring. Här skulle söket och provets vattenarbete göras.


På ett stort område, både brett (runt hela delen av viken, på den stående bilden nedan kan man dra gränsen ungefär på mitten, så brett var söket) och djupt område skulle det ligga 12 dummys utplacerade. Brett till vänster, men inget skulle ligga uppåt i skogen till höger om oss, däremot ut på djupet rakt fram. Speja skickades först och fick snabbt hem en, Maja skickades och tog hem en dummy som bara låg några meter bort, Speja tog snabbt ytterligare en och sedan Maja en.

Speja tog för sig bra av marken, som sög rejält på krafterna och fick vind på en dummy placerad på en friliggande ö mitt i viken, och norpade den. Det var nummer tre. Maja skickades ut, och efter en stund skickades Speja ut igen så att hundarna sökte samtidigt. Nu var de båda ganska trötta, Speja ställde sig och frågade vid ett par tillfällen och Kent fick mana på Maja. Det blev lite "simturer" och koll på gamla redan hämtade legor från Dummys. Speja kom tillbaka tom en gång och jag skickade ut igen. Till slut fick både Speja och Maja in varsin dummy till och vi kunde fortsätta söket. Nu jobbade hundarna inte längre växelvis utan samtidigt ute i markerna.


En svårighet med söket (utöver den tungsprungna terrängen) var dirigeringsplatsen för vattendirigeringen. På bilden ovan syns i mitten av bilden ett ljust dött träd, där uppe på land ligger dummyn för vattendirigeringent. Vi var tillsagda att vända hundarna senast vid den ljusa stora björken till höger, då söket var utbrett dit men inte längre.

När hundarna jobbade samtidigt hände det därför att endera jag eller Kent blåste stopp och riktade om åt höger för att inte komma för nära dirigeringsdummyn, detta slet lite på hundarna och jag tyckte att Speja blev ganska påverkad vilket gjorde att hon stannade upp i söket och kollade på mig ganska mycket under en period. Kent och Maja hade också lite problem med att hon var borta länge och sen plötsligt kom fram från skogssidan bakom oss därifrån vi skickade hundarna. Nåväl, båda hundarna jobbade upp sig igen efter sin sega period och vi fick in 5 dummys var innan domaren bröt oss. (Vid det laget var Speja fullständigt slut, men jag är nöjd över att hon fortsatte att jobba, vissa hundar la av helt och badade istället för att försöka)

Speja och jag fick gå och sätta oss bakom skymslet man ser på bilden ovan och vänta medan Kent och Maja fick hem vattendirigeringen på ett fint sätt. Sedan var det dags för dubbelmarkering på vatten. På bilden ovan skymtar man två vikar, markeringarna gick på djupet i varsin vik med den sist kastade på längst avstånd. Underbart skönt att se hur Speja spikade dessa trots tröhheten. Chop! Chop! bara - sen var de hemma!

Efter det blev det vår tur på dirigeringen. Eftersom Speja spanat åt det hållet och vädrat som om hon fått vind på den från söket tidigare (men tagit min signal att gå tillbaka åt höger) trodde jag att hon hade koll. Valde att sända henne lite snett åt vänster (längre att simma men från rätt sida vinden enligt vassen) och hon tuffade på bra en bit. Sedan tvivlade hon, vände på en femöring medan jag övertygade med Ut, Ja och bra! Fick stötta henne något mer än jag önskat över överfarten, kanske var tionde meter för att upphöra helt med stöttning när hon fick vind av apporten från kanske 25 meters håll.


Efter upplocket tog de flesta hundar landvägen tillbaka vilket domaren aldrig sa något om, tror till och med det nästan gick fortare då de kunde springa på. På tillbakavägen sköts Majas dubbelmarkering som Speja faktiskt stannade och markerade hon med från andra sidan viken (det tyckte jag var bra, såg inte många hundar som gjorde så på eftermiddagen! Hunden ska ju ha koll på allt som sker på området). Maja hämtade hem sina vattenmarkering efter lite tvivel på den på djupet och snipp snapp snut så var provet slut!

Jag var mycket nöjd med att Speja gått igenom provets alla delar och löst alla uppgifter, även om det var nedrigt med hur det blivit uppe på markeringarna i skogen. Domarens öppna kritik om Speja berättade att hon var en trevlig arbetsglad hund med mycket jaktlust. Att hon var stadig, följsam och uppmärksam på mina signaler. Att vattenarbetet var utmärkt, att hon i många delar var effektiv men att han hade önskat se mer precision på landmarkeingarna samt att uthålligheten kunde varit bättre på söket. Han tyckte att helheten var så pass bra och att hon jobbade upp sig fint igen på söket att det absolut var ett prisvärt arbete!

Mycket nöjd och glad med detta gick jag tillbaka till bilen, gav båda hundarna mat och hittade nyckeln till hänglåsen! Exakt där den ska vara, i facket ovan instrumentpanelen...(jag hade alltså placerat den där och inte lagt nyckeln i fickan som jag trott....döööh!) Fokus på hunden och jobbet som sagt...

Sedan plockade jag ut Joy, övade fotgående och la henne sedan avsides vid min ryggsäck för passivitetsträning. Snicksnackade och återberättade för Ingela och kikade på andra hundar. Joy skötte sig kanon, förutom att hon tuggade sönder ett spänne på ryggsäcken, men hellre sån sysselsättning än pip! Lämnade henne och följde ett par åt gången, vilket tog en timme.


Det blev en härlig eftermiddag och jag såg flera duktiga hundar och förare gå igenom provet. Markeringarna i skogen fortsatte att ställa till det för många och söket sög musten ur i princip alla hundar. Efter att jag sett flera hundar få in 3 och 4 dummys blev jag mer och mer nöjd med Spejas och Majas vardera 5, även om det innebar att det var två stycken "fingerade skadeskjutna fåglar" kvar i området när vi fick avsluta (vilket domaren sa på vår "gemensamma" kritik)

Joy passade på att bada. Hon trivdes sen rejält med att bli torkad, min marathonhandduk från 2007 blev en juste kappa och hon poserade glatt.


Efter prisutdelningen, där vi fick vår trea och blev glada för den! försökte jag fota guldklimpen, men hon satt med näsan i vädret och liksom sa "det där du fördsöker med nu är under min värdighet, jag sitter som jag sitter och så är det med det". Suck, bilden ovan var det bästa jag fick till.

Den uppmärksamma har sett att det figurerat ett rött retrieverkoppel på bilderna. Tack Ingela för lånet!
Av 2o startande hundar ( tio par på en dag - bra jobbat provledningen! ) gick faktiskt hela 18 till pris. Den norska domaren Torsten Rudi (med tyskt u som jag ej får till) pratade kort om detta vid prisutdelningen; "jag vet inte om provet var "hyggligt" eller hundkvaliteten ovanligt hög idag, men vi har sett provets svårigheter och vi har sett gånger då arbetet inte är helt med guldkant. Däremot har de allra flesta hundarna genomfört provet på ett på denna nivån och svårighetsgraden övertygande sätt, löst de svåra bitarna med hjälp av sina förare och vid önskvärt på självständigt sätt och jag är därför övertygad om att de håller måttet och ska ha pris!"

4 hundar tog varsin etta! Grattis till er!
(Moorman's T juniper, Searover Ruffling Konrad, Searover Ruffling Thea (som redan tagit tre ettor i elitklass men saknar A-provbetyget för sin titel) och provbäst: Rockdove's Little Big Man - längst till höger på bilden)

4 hundar klarade nålsögat och fick en tvåa! (här säger jag särskilt grattis till Quinlines Hera Hunter med matte Kristina)

10 hundar fick således en trea med sig i bagaget hem från det supertrevliga Arvikaprovet där varje startande bjöds på grillad korv i mängder, gemytlig stämning, trevliga men sugande marker och fint väder! Hit åker jag gärna igen! Parkamraten Maja då? Jo, hon hörde också till gruppen som jobbade ihop en trea.

Och att jag kom hem först 00.15 efter att ha stannat till slutet och prisutdelningen trots 40 mils hemresa och tycker att det var värt den sena timmen säger mycket om hur glad jag är att jag anmälde och åkte.

Generalrepetition på Wij

Igår övertygade Speja mig om att starten i elitklass inte är en helt dum idé. Detta genom att vara fint i hand och ta hem kluriga vattendirgeringar med störningar runt om. Sweet!

Joy hade kul på sitt sätt. Tror att dennis hot dogs är det mest spännande närsökningsgodiset hon varit med om. Där snackar vi fokus! Även fotgåendet och lätt stoppsignalsträning gick fint. Att ligga still och vara tyst och vänta fungerade också, efter att jag varit och sagt till på skarpen en gång när den lilla damen protesterade högljutt. Det artar sig!

Efter en snabb sushi är jag på väg till elitprovet i Arvika. Jag vågar inte gissa att jag har någon bra täckning på mobilen, men säger åt prinsen att uppdatera så fort jag får tag i honom efter lördagens start. Kring lunch kan ni börja hålla tummarna, vi har katalognummer 9!

Bajs!

Om en timme (på ett ungefär) packar jag in det sista i bilen och gasar mot Arvika!
Trött som tusan är jag eftersom Joy sett till att förstöra nattsömnen för oss. Redan igår morse inledde hon med att pipa och dumam jag tog inte det på allvar - resultatet blev att prinsen fick torka diarré och jag sedan moppa golvet i hallen. (Jag kräks om jag beblandar mig med såna där kroppsvätskor...så A som är mindre känslig fick göra grovjobbet. Värsta bra killen!)

Under dagen var hon ute mkt och klarade sig fint, och på kvällen verkade problemet vara löst. Inatt väcktes jag av prinsen; det luktar! Jodå, ny hög i sovrummet... och jag fick gå ut och knata runt kvarteret ett par varv med hunden meadan han torkade upp. Och sen i morse... igen. Suck.

Det värsta är ju att vi ska vara på resande fot hela helgen så det blir svårt med specialkost i form av ris och fisk elelr dylikt. Hon är pigg och glad och äter med god aptit, så någon direkt fara är det nog inte, men ändå synd om henne om magen inte fungerar som den ska.

Update

Här kan ni läsa om husvisningen....och här se huset. (som jag inte får köpa för prinsen. Typiskt!)

Och som svar från kommentarer i förra inlägget: Ja, det är så man ska bo! ...vi jobbar på det...

Mer tokeri

Hej hallå!

Appropå tokigheter som i förra inlägget... ikväll ska jag och A kolla på ett hus. Ett hus som ligger precis passande där vi vill bo. Uppe på ett berg, nära vatten och med skogen runt huset. Med jättenära och braiga vänner 3 minuters promenad bort. Hela sommaren har A tyckt att vi ska flytta till berget, så pass mycket att han fått mig med sig, mer elelr mindre. För någon vecka sedan visade det sig att ett hus på berget blivit till salu. Exakt samma vecka som vi fick vårt kök klart och sa till varann; Nu ska vi bara bo här, så skönt det ska bli!!!

Nåja. Inget mer sagt, inget mer bestämt än att vi faktiskt ska gå på visningen ikväll. Med till trivsamma Tyresö åker såklart hundarna, jag planerar att skicka Speja på några linjetag efter visningen och "övertalningsmiddagen" hos vännerna J och N.

På fredag åker jag mot Arvika, stannar i Örebro för övernattning och fortsätter sedan på lördagen. Perfekt att provledningen satt upp två tider för genomgång av provet, det gör att jag slipper åka i ottan!

Ett steg fram, ett steg bak

Ösregn gjorde att jag ställde in resan till Wij och kvällens träning. Dåliga saker bör blandas upp med goda nyheter; jag har kommit till rätta med mitt tidsmässiga och logistikproblem med hundar och luncher. En ny tjej är hittad, nu håller jag tummarna att allt ska funka toppen!


Förresten... Speja o jag ska starta på elitprov nästa lördag... crazy me!

Hundpassning sökes!

Känner någon en bra och ansvarsfull person, student, deltidsarbetande, förtidspensionär eller bara ledig tjej eller kille som skulle kunna jobba för mig och gå ut med hundarna kring lunchtid i vasastan? Min duktiga dagmatte Stina börjar ny dansutbildning och det börjar bli bråttom att fylla hennes plats! Tips mottages tacksamt!

Obs, hunddagis är inget bra alternativ för oss, även om det säkert kan vara en passande lösning för andra.

Tack Joy - idag gav du glädje

Som jag har tvivlat. Och jag kommer säkert tvivla, bli negativ, slita mitt hår och blinka bort arga tårar över underbart rara och roliga hunden Joy igen men IDAG så är jag bara nöjd.

Valpträff med kull 10 och det vankades blodspår, vattenapportering och allmän avstämning. Jag har under några veckor efter kennelträffen känt mig ganska deppig vid tankarna på Joy och hennes framtid. Jag har tyckt att det är en kul, supermysig och trevlig hund, men befarat att hon inte kommer hålla som tävlingshund. Hon "går lätt igång" till synes utan anledning. Hon har mycket temperament vilket leder till att hon registrerar allt som händer och rör sig i hennes omgivning. Att ta in så mycket ny information hela tiden har gjort henne splittrad och lättstressad. Hon reagerar på saker i sin omgivning med lust och aktivitet. Jättekul om man vill ha en glad och sprallig hund som ska följa med på diverse upptåg, men inte lika kul om man vill ha en lugn, stabil, stadig apportör som lägger krutet på att få hem varenda apport.


Jag har tvekat på hennes förmåga att sortera bland intrycken. Har tyckt att hon har onödigt svårt att fokusera och koncentrera sig och att hon är svår att nå i både lugna och röriga miljöer. Jag har tänkt tankar som att "ja, hon kan väl i värsta fall omplaceras". Det är sant. Det handlar inte alls om att jag inte gillar hunden - för det gör jag, hon är en KUL hund. Gullig, rar, snäll, pigg och påhittig. Och smart. Men det handlar om att om man lägger ner tid, pengar och energi på en aktivitet så vill man att det ska betala sig tillbaka. Det lär inte bli i pengar men det är trevligt om det sker i bravader/bedrifter. Jag har helt enkelt haft svårt att tro att hon nånsin får sakerna på plats.


Idag hade vi som sagt valpträff och Joy chockade mig genom att vara kontaktbar, lydig, förhållandevis lugn och faktiskt - fokuserad! Hennes sätt att vara idag övertygade mig om att det absolut inte är läge att lägga ner den energi och all den tid som jag trott jag ska behöva lägga ner - och idag tror jag också att resultatet kanske kan bli en riktigt bra hund.

Vad gjorde hon då som var så speciellt?
Svårt att sätta fingret på, men här kommer korta punkter:

*Hon kunde samla sig och ta in mina signaler om att varva ner när hon stressade upp.
*Hon sökte kontakt i lydnadsövningarna.
*Hon litade på att jag berättade för henne vad jag ville skulle hända.
*Hon hade mandelformade ögon med lugn och stadig blick.
*Hon fokuserade stundtals helt på mig.
*Hon stressade inte igång av de andra hundarna på samma sätt som hon gjort förut.
*Hon hade kul och var stadig på samma gång.
*Hon simmade rakt ut genom vass, greppade, vände på en femöring och skulle hem till mig.
*Hon var nogrann och hängde i när hon spårade, även om hon inte var särskilt systematisk, eller totalfokuserad så tog hon upp spåret på nytt när hon tappat det och hon drog inte iväg på egna äventyr. (även om blåbär såklart var gott att mumsa på mellan varven)


Det är ju supermycket jobb kvar men idag är jag GLAD att jag valde den galna tikvalpen som var högt och lågt och överallt. Får jag ordning på all denna lust att jobba och göra så har jag en kanonhund. Det är min fasta övertygelse och idag fick jag äntligen känna att det jag gör med Joy faktiskt FUNGERAR. Sen att det kommer ta lite tid, det kan jag köpa då, när jag får kvitton på att vi är på rätt väg.

Torsdagsträning

Nu får jag skämmas! Visst åkte jag och tränade båda hundarna. Visst fanns det tillfällen att ta finfina kort - om man hade haft kameran med sig! Jag glömde den i stressen med mellanmål, packning, säga hej till Prinsen och komma iväg så fort som möjligt.

Det var synd, för det var en fantastiskt fin kväll! Jag körde Speja på vattendirigering, egentligen lite för enkelt för elitklass, men precis vad hon behöver, att bli säker på att gå rakt ut till okänt mål som vi inte motiverat upp så mycket. Det gick fint och jag tror att vi stärkte upp henne i övertygelsen att bara tuffa på i den riktning jag pekar. Toppen! Även stoppsignalen på vatten, som jag fick testa på första skicket, fungerade bra även om den inte är lika fin som den jag jobbat ihop på land.

När det var dags att gå bakom skytt för mer arbete i viken stressade hon upp sig och pep lite när jag gick bakom andra par, så då var det vändningar och fotgående. Inget jobb vid pip!

Joy satt i bilen första timmen eftersom jag kände att det skulle bli för länge för henne att vara med nere vid träningen, men när jag hämtade ner henne tyckte jag att hon skötte sig bra. Jag övade lite fotgående efter att hon vant sig vid platsen. Jag lade undan henne en bit bort men fortfarande i kontakt med resten avgruppen och det skötte hon fint. Lade sig ner efter en stund och jag hörde inte mer än ett enstaka gnäll just när hon la sig och konstaterade; jaha, här händer det alltså inget! Kändes bra att hon sett den platsen och tagit det lugnt där en gång när vi ska tillbaka till samma ställe på söndag för valpträffen.

Hur det ska gå med diverse apportering blir dock en annan fråga. Jag har fortfarande svårt att få henne att hålla fast apporterna. Hon griper bra, men börjar sen strula med huvudet och vill göra lite som hon tycker. Ett lugnt hållande när hon är stilla är det inte tal om. När hon går kan hon hålla i, men hon siktar snarare ner mot golvet/marken än bjuder upp dummien mot mig när jag kallar henne till mig (i koppel). Har svårt att få upp blicken på henne överhuvudtaget och när jag använder mig av anann dummie/föremål att locka upp henne kan hon skifta blixtsnabbt och släppa det hon har i munnen. En svår balansgång som jag hoppas få lite hjälp av Anita med. Med Speja lärde jag in avlämningarna i min hand i lårhöjd med godis, men jag är tveksam om det kommer att fungera med Joy. Kanske värt att testa ändå?

Någon som känner igen problemet och har tips?
(Upplever inte att hon har svårt att hålla i saker intill mig, utan det är själva uppbjudningen som inte existerar överhuvudtaget)

äntligen hunderi!

Strax bär det iväg till Bålsta och träning på Wij!
Ska bara cykla hem, ta mig ur den lilla svarta och kavajen och susa iväg!

ska försöka få med mig kameran denna gång. Och sen faktiskt knäppa några bilder...