Varning, långt inlägg med provupplägg, tankar och händelser den 15-16 maj...
dessutom så låg kameran kvar hemma så några bilder får ni inte heller.Åkte norrut på fredag kväll, skapligt stressad över att ha insett att
min mobil låg kvarglömd på jobbet. Att åka och hämta den skulle sinka mig massor, så jag lånade prinsens jobbmobil och for iväg utan nummer till alla som ville ha rapport. Shit happens. Men fy vad trist!
Raka vägen norrut och inkvarterade mig på ett fantastiskt trevligt Bed and Breakfast i Norr Amsby. Gick en hyfsat lång promenad med hundarna på kvällen och njöt av solen, somnade sedan som en stock i färdigbäddad säng.
Lördag morgon; vad härligt att återse Kusåmarkerna. Arrangörerna bjöd på ganska perfekt retrieverväder, mulet, lite sol då och då och uppehåll. Provupplägget var ganska likt förra årets söndag och då tändes det såklart ett litet hopp i mig.
Som vanligt så jobbade man i par.
Provet genomförde såhär: Båda hundarna startar och det sker en transport ner till vattnet, sedan sattes den ena hunden bakom några små granar och den andra hunden började med dubbelmarkering på vatten. Vi fick börja med att vänta medan parkamraten, Pelle Forslunds
Thorsvi Glen Elgin, aka, Kuben började med den lite kluriga markeringsuppgiften.
På blankvatten och in i en vik kastades två fåglar på varsin sida om båten. Det var en ganska rejäl bit att simma vilket innebar att hundarna jobbade lång stund på den sist kastade, den på blankvatten. I princip provets samtliga hundar behövde sedan hjälp med nummer två och fick dirigeras åt vänster efter att hunden tagit sig över viken. Vinden låg då på så att dirigeringsviltet (åt höger) hamnade i hundarnas näsa.
Efter att hund 1 hade greppat och vänt hemåt med apport två fick hund 2 börja sitt arbete med dubbelmarkering på land. Dessa kastades i linje, nästan på djupet, inne i skogen, vilket gjorde det lite klurigt för några hundar. Jag kände en enorm lättnad när Speja
spikade båda sina markeringar och kom in med kråkorna snyggt och lätt. Det visade att hon var
taggad men fokuserad. Det var sedan dags för hund 1 att hämta hem landdirigeringen och vi fick vattenmarkeringarna. Speja markerade bra och jag blev därför något fundersam när det blev exakt samma visa för oss som för alla andra. Över till andra sidan, sen stopp och vänster. Med dirigeringsfågeln färsk i näsan ville hon vika åt höger, det tog två stopp och ett
"nej, Vänster! och jag menar det!" innan hon drog åt rätt håll. Jag tappade sedan upp henne lite för långt in viken, men hon jobbade sig neråt mot vinden och kom efter en stunds letande hem med and nummer två.
Vi fick pusta en stund medan Pelle försökte få i
Kuben på vattendirigeringen, men det låste sig tyvärr för Kuben och Pelle valde att avbryta provet. Klokt att inte pressa sin hund!
Då var det dags för mig att skicka på landdirigeringen, en ganska snäll sådan som inte var toklång men som gick över " halvsank myrmark", mellan markeringarna och längs med vattenkanten ut till en dunge med små tallar. Plättlätt!
Ut, upptag och tack i hand. Phu!
"Kanske, kanske kan vi rädda hem detta? tänkte jag " och sedan var det direkt min tur på vattendirigeringen.
Hundarna skulle skickas en bit från myrkanten, vilket gjorde att de flesta hundar vek av längs kanten när de kom fram till den. Så gjorde även Speja, men hon stannade av sig själv några meter senare och då passade jag på att skicka ut och ge tecken över vattnet. Hon simmade sedan på bra. Lite orolig såg jag hur hon vek åt höger och skaffade sig då längre väg över viken, och det fanns också risk att hon skulle hamna på fel sida av vinden, men hon tog mitt
"vänster-ut!" (som jag ropade "i farten" och kunde sedan simma på med bara något enstaka stöttningsord till. Väl över på andra sidan fick hundarna hjälp av vinden och vattendirigeringen var bärgad. När hon inte riktigt ville lämna ifrån sig anden frimodigt till mig utan gick en lov och vände bort huvudet innan hon med lätt övertalning kom och lämnade den i hand trodde jag att det var
"kört", trots snyggt jobb. Å andra sidan, det jag upplevde som långa sekunder av envishet att äga viltet såg inte andra som längre än en ytterst kort liten manöver från hundens sida.
Sedan följde en transport bort mot söket, som bestod av tungsprungen myrmark och sly. Söket var både brett och djupt. För att få in de bortersta fåglarna behövde hundarna passera en bäck och gå in i ett område där man hade varit med röjsåg. För att markera detta för domaren var de
"svåraste och mest svåråtkomliga fåglarna" märkta med en gul fjäder. Här skickade vi hundarna växelvis. Pelle var
juste och gick fortsatt med med Kuben så att Speja fick en sparringpartner. Kuben jobbade förresten på jättefint, det var verkligt synd med trasslet på vattnet!
Här minns jag väl inte så bra om hur ordningen var, men det kom in en hel del vilt, både på nära håll, på bredden och på djupet.
Fick nästan en hjärtattack när Speja på väg in med en and tappade den/lade ner för att greppa om sådär 20 meter från mig.
Oh no, men inte nu! Sen tänkte jag: dummy, dummy, dummy,
DUMMY!!! Och vinkade lite förstrött med händerna i avlämningsläget och fick en fin and i greppet.
Såja. När Speja sedan på nästa skick kom in med en kaja som var gulmärkt gick det ett "
YES!" genom kroppen, det var många hundar som sökte länge och bra men som inte fick utdelning där ute på djupet. Jag kunde se hur Speja jobbade bra och att uthålligheten verkade finnas där, men att tröttheten såklart gjorde sig påmind på det sista skicket. Hon fastnade lite på bredden och jag kallade hem henne för att skicka ut henne igen i annan riktning.
På det skicket var hon borta länge, det blir ju alltid så man undrar vad som...??där man står och tuggar på pipan. Sen dök hon upp, med något vitt i munnen! De
härliga funktionärerna jublade i kör:
Hon har hittat HP-MÅSEN!!! Första hunden idag som får in den! (vi gick som fjärde par så det hade ju varit en hel del hundar ute i markerna före oss). Då blev jag impad och stolt av min fighter till hund!
Strax därpå var provet över och det var dags att invänta kritiken.
Publiken log och jag kände mig nöjd med både hundens och min egen insats.
Leif Asp berättade sedan för församlingen att jag har
en härligt arbetsvillig tik som lätt och fokuserat utförde provets större delar. Hon var väl i hand, följde mig lätt och ledigt och visade god samarbetsvilja samtidigt som hon tog för sig bra i söket. (Här flikade den roliga sökutläggaren in och frågade om domaren verkligen noterat HP-Måsen, så att domaren inte trodde att han lurat honom när han sagt att det skulle ligga en mås ute på söket...och domaren hade noterat) Ett fast handslag senare var det lunchpaus och det var dags för
nervös väntan. Speja och Joy fick lunch och sedan lät jag Joy vara med nere vid provplatsen hela eftermiddagen då vi tränade på att bara vara. Vi kikade på andra duktiga hundar som gjorde varierande bra ifrån sig. Främst söket och vattenmarkeringen var utslagsgivande under dagen. Hp-måsen blev förresten inplockad ytterligare en gång så helt ensamma om den bedriften fick vi inte vara.
Prisutdelningen kom och
provledningen hyllades mycket välförtjänt som brukligt. Sedan räknades hund efter hund upp. När Leif presenterat treorna och en två sade han sedan vårt katalognummer.
Åh nej...då räckte det alltså inte....hann jag tänka, innan jag hörde hur anförandet fortsatte med att katalognummer 29 gjort ett mycket fint arbete och
därför gjort sig förtjänt av ett förstapris!!! TJOHO! Maximal lycka! Lättad och överlycklig! Tog sedan glatt emot grattiskramar från höger och vänster, och delade ut några själv. Härligaste kommentaren var nästan;
"Men nej!, det här betyder ju att vi inte får se dig på Kusåprovet nästa år" Ha, ha, då skrattade jag bara och sa att det ju är tur att jag har en hund till på tillväxt så att jag får komma tillbaka när det passar!
Promenaden mot bilen blev en skuttig sådan, även om Speja knappast fattade varför matte var så konstig.
Liksom lite tårögd, men verkade glad samtidigt?! Att bilfärden hem gick snabbt och lätt har jag redan berättat, och att Kuså är en av mina favvoplatser att starta på prov på är självskrivet.
Nästa torsdag, dvs inte nu men nästa, då börjar vi på riktigt med
elit-träningen!
Sofia hälsar från bilen; Jag är på väg hem, med en elithund i bagaget!
