Andjakt på Öfre

Idag bestämde sig Joppe för att det var både vår och andjakt på samma gång. Helt plötsligt satte hunden av ner i Djurgårdskanalen(!) efter en and som flög lågt. Efter en simtur och arga läten från matte kom hon upp igen, dyngsur. Halvkul när man inte har någon handduk på kontoret, fleecefiltar fungerar ju bara "sådär" att torka med. Gnuggade och gnuggade och höll tummarna att det inte skulle bli en vattensvans av det hela.

Det var dagens händelse det - och som tur är verkar den inte ha lämnat några bestående men, förutom viljan att jaga and då. Attans!

Joy - what a Joy!

Jag hade inga som helst förväntningar inför dagens träning med L-kullen på Wij. Jag hoppades endast att det skulle kännas kul att träna och att Joy inte skulle totalkrackelera så att vi inte kunde vara med. Ungefär så.


Hade man inte sett Joy "i arbete" innan idag hade man inte tyckt att det var något speciellt, men det var verkligen speciellt! På bilden ovan ser jag inte så glad ut, men jag är själaglad (blött snöfall påverkar lite, testa att se lycklig ut med snömodd i nacken)

I förflyttningar och i passivitet var hon lugn och samlad, uppmärksam och följsam. Små, små pip av tristess kunde jag lätt få bukt med och få stopp på. Linjetag gjordes med full uppmärksamhet på jobbet och med ett bra grepp och fart rakt in mot mig. Efter jobb varvade hon snabbt ner och kunde sitta lugnt och se på när de andra hundarna jobbade, utan att engagera sig nämnvärt. "Ut" och "vänster" fungerade klockrent på enkel utläggning trots aktivitet i område runtomkring.

Avslutande fot och förflyttningsövning med stadga med förflyttning i par på led påverkade inte hennes förväntan nämnvärt, snarare blev hon mer fokuserad och mer intresserad av att verkligen gå i en bra fotposition och hålla mig nöjd.

YAY, what a JOY!

När vi var åter i Stockholm firade vi med promenad från garaget där Joy fick hålla kopplet, och åt sedan vindruvor på vardagsrumsgolvet.

Kvällen till ära har hon dessutom lärt sig kommandot "kryp!", fungerar i alla fall på två meters avstånd och med vindruva i handen på andra sidan mattan...

Nu ska vi fortsätta fila på avlämningarna, som ännu inte sitter hundra sista halvmetern/metern in och lära in ett lugnt och fint ingående med "avkylningsfunktion" - något vi tränar på inomhus. Utomhus ska vi jobba på med olika dirigeringsövningar, som enligt uppfödaren ska vara "kluriga" för att behålla fokus på den kvicktänkta donnan.

Träningen avslutades med en varm kram och ett konstaterande att femveckorsvalpen som kryper in i broccolilådan i kylen alltid kommer vara mycket hund, men att hon det nu är en annan Joy än i höstas. Livligt kan kanaliseras - och jag verkar trycka på rätt knappar just nu!!!

Grundträning

I morgon ska jag på kurs med Joy!
Det ska bli fantastiskt kul att träna lite och träffa de andra glada från kullen. Joy kommer knappast kunna glänsa med några kunskaper, eftersom vi inte tränar så mycket apportering, men jag hoppas att hon kan visa upp sitt nya lite lugnare jag.

Efter andra löpet har Joy mognat och visar upp en ny och härlig(are) sida. Hon är fortfarande en mycket glad (ung)hund men mycket enklare att styra. Vi har hittat en härlig lugn "vardagsstämning" där vi promenerar helt utan bråk om koppelängder och egna upptåg, busar och kör fotförflyttningar och följsamhetsövningar vid röd gubbe.

Det känns som att hon nu är mogen att ta in apporteringsträningen!

Livstecken!

Idag skulle jag och Jot dragut igång vårträningen på Wij, men med finbesök från Skåne får vi skjuta upp vår kursstart. Istället för kursande gick vi långpromenad i Hagaparken på eftermiddagen, tränade stoppsignal ( som sitter även på ganska långt håll) och lite vänster och ut.

Jag längtar tills isen smälter bort!

Träning med dummy gör vi bara inomhus, jag har fortfarande inte lyckats lära Joy att det finns ett "hålla tills du blir ombedd att släppa", vilket såklart försvårar träningen. Utomhus är det boll som gäller och jag skickar henne inte särskilt ofta för att apportera, det är mer sök och stoppövningar och fotgående som tragglas.

Speja lever livets glada dagar hos mamma och pappa, och trivs dessvärre mer med livet där än med livet här med Joy. Speja har aldrig sagt ifrån mot Joys tuffa behandling och blir tryckt och dämpad - så vill jag inte se min fina bästa hund! Hon förtjänar att vara lycklig och känna sig fri coh glad och kunan ta egna initiativ när hon är på frikommando. När Joy är med går Speja istället och trycker bakom mig och tar inte för sig av livet då hon inte vill bli överfallen där jag inte kan gå emellan. Att enbart ta ut dem en och en är heller inte något som praktiskt fungerar för oss.