Uppsalaprovet

Lördag: Funktionärsarbete hela fulla dagen. Jag lade ut söket och fick därför bra möjlighet att se de flesta hundarna provet igenom. Överlag syntes mycket spår av vintern, dvs, lite ovana hundar och förare. Utmärkande för dagen var att så många av hundarna inte var spontana på viltet, bara tre hundar av totalt 16 skötte den biten på samtliga fågelsorter, samma tre hundar skötte sig utmärkt också i övrigt och belönades för fint jobb med varsitt första pris! Mina träningskompisar Agneta och Kiwi var ett av dessa ekipage, snyggt jobbat!!!


Söndag: Joy fick följa med och se på sin framtid, mestadels från bakluckan. Hon är ju en intensiv valp, men jag tyckte ändå att det verkade som att hon tog det hela med ro.

Kom fram ca 11, rastade hundarna och kikade sen på två par före lunch och såg hur provet var upplagt. Ett kul och utmanande prov som verkade passa de flesta hundar skapligt.

Efter lunchpaus tog jag med Speja ut på promenad och vi gjorde två raka dirigeringar och ett mindre sök som uppvärmning. Hon fick också hämta en dummy i vattnet. Det blev en stund vid hundstoppet innan det var vår tur, Speja var superlugn och cool. Även uppe vid start var hon lugn. mandelformade ögon, stängd mun, fint fotgående utan studs, inget som indikerade på stresspåslag.

Provet började för vår del med dubbelmarkering på land. Kastarna stod halvskymda uppe i en skogsbacke och det var därför lite klurigt att markera. Det blev ett par cirklar vid varje fågel, men hyfsat effektivt fick vi hem dem ändå.

Efter dubbelmarkeringarna (som var två kråkor) skulle landdirigeringen in. Efter en förflyttning skulle hunden skickas ner i en sänka, lite diagonalt in i skogen. Jag tappade ut Speja lite till höger, blåste stopp, vinklade vänster, stopp igen, ut och närsök. Det hade naturligtvis varit bättre med bara ut och ett närsök, men de två stoppen tog inte särskilt lång tid så det var ändå en okej lösning på uppgiften tyckte jag. Också dirigeringsfågeln var en kråka.

Fågeln är avlämnad och i min högra hand.

Därefter fick vi sitta och vänta på avstånd medan hund 2 i paret gjorde om samma sak. Nu syntes ett större stresspåslag, men ändå inte så farligt. Hund två spikade sina markeringar på ett supersnyggt sätt och löste dirigeringen ganska enkelt den med.
Dags för sök!

Speja började söket och hämtade in en fågel (minns inte, tror det var en kråka?) snabbt, sedan var det hund nummer 2's tur. Efter ett viltbyte fick den in en hare. Jag skickade Speja som lokaliserade en fågel ganska nära från skicket, såg hur hon stannade, kikade, prövade att greppa men lyfte sedan inte utan stod kvar. Hm, vad tusan, tänkte jag? Blåste två korta signaler " ta upp den och kom vettja!" varpå hon greppade och bar in den stora fasanen till mig. Tyvärr slog det nog slint i huvudet här, greppet hårdnade nära mig och både jag och domaren kunde konstatera att det inte var ett önskvärt sätt att behandla fågeln på. Jag fick skicka igen (borde inte gjort det men jag hann inte tänka) och Speja kom snabbt och effektivt in med en hare. Jag och domaren fortsatte kika på fasanen och jag beslöt att bryta henne från vidare jobb. 1) jag ville inte befästa beteendet i söket om och utifall att hon skulel träffa på en annan fågel och göra samma sak. 2) Det var ändå kört resultatsmässigt.


Ovan ser ni hur jag vänder mig bort från Speja när hon är på väg att leverera in en av markeringskråkorna. Jag är alltid noga med att inte titta direkt på henne vid avlämningar av fågel då det kan tolkas som en dominanssignal. Jag är övertygad om att jag överdrev den rörelsen när hon var på väg in med fasanen, just eftersom jag kallat in henne när hon tvekade, men det hjälpte alltså inte.

När den andra hunden gjorde klart resten av provet var Speja stressad och hade svårt att varva ner. Nere vid vattnet satt hon och flämtade och jag hörde några enstaka små pip, fast vi satt långt ifrån den arbetande hunden uppe på en kulle med begränsad syn ner över vattnet.

Jag valde att inte köra vattnet även om det hade varit perfekt att stämma av för att se om hon fixat vattendirigeringen, men jag vågade och ville inte chansa. Speciellt ville jag inte ge henne mer jobb när hon var synbart påverkad av situationen. Adrenalin i hela hunden.

Varför blev det nu såhär?
Och kanske framförallt; Vad gör jag nu?

1) Vet ej varför. Hon började helt okej och med fin/okej vilthantering. Inget att säga om de första fåglarna. Kanske gick hon igång av att den andra hunden jobbade, kanske av att sitta still och liksom "landa i situationen". Polletten trillade ner, fast åt fel håll så att säga. Jag var lagom laddad, lagom nervös och tror att jag förde henne på samma sätt som jag brukar. Jag hade inte gjort något svårt innan, vi hade inte hamnat i någon konflikt och hon verkade harmonisk. Svårt! Däremot så vet jag att hon inte är en hund som är "hård i munnen" per definition, hade hon varit det hade hon ju mosat de första fyra fåglarna också! Vid enstaka tillfällen har hon hanterat stress på detta sätt, men hon har också, fler gånger än vad detta har hänt ska tilläggas, gått igenom fulla och långa prov med helt korrekt och bra apportgrepp.

2) Hm. Efter samtal med den underbaraste kennelmamman så har jag kommit fram till en gameplan. Den lyder: Gör precis som vanligt, var precis som vanligt. Kör bara på! Eftersom vi inte vet när, varför eller hur detta händer så finns det ingen anledning att bryta ner det och analysera. Shit happens. Nu ska jag tänka framåt och framförallt ska jag se i mitt huvud att Speja alltid och alltid kommer bärandes på dummys. Fåglar existerar icke längre!

Tack till Uffe och Lotta för fint support på plats, tack till Åsa för pepp innan start och till hennes dotter Lovisa som fotade så bra! Tack till Anita och Jörgen för outtröttligt engagemang och kloka ord! Tack också till alla som höll tummar och tassar på avstånd. Nu laddar vi om för Kuså nästa helg, där är vi reserver men hoppas på start.

Grattis:
Rapporter säger att Peter och Cobber fixade ettan i Katrineholm idag; Supergrattis!!! Det var ni värda, hade velat se härligheten på plats såklart!