Marathon ur retrieverperspektiv

.
Först tar matte in oss i badrummet. Bara att gå in där är jättekonstigt för det gör vi aldrig annars. Sen vill hon ha in oss i en liten glasmonter, verkar farligt. Hon envisas och eftersom det verkar viktigt så går vi in där var och en för sig. Där duschar hon oss med vatten?! Jättekonstigt.

Sen går vi en lång promenad, det är varmt ute så det där vattnet i pälsen var ganska skönt ändå. Vi går verkligen jättelångt och det är massa folk överallt. Till slut är vi framme vid världens största fält. Tjoho! Här borde det hända något kul.

Vi möter mattes kompisar, de lägger ut en filt, tar fram fika. Mums, vindruvor! Det får man om man är extra söt. Matte ställer fram en vattenskål, det är ju toppen. Inte lika bra att den odrägliga dottern använder den som bärleksak...jag blir ju liksom utan själva drickandet då. Suck, borde inte matte ha styrt upp det där?

Det är lite andra folk där som gör samma aktivitet (ickeaktivitet) som matte och vännerna. Verkar trist tycker vi. Leker halvhjärtat med bebisen ett tag, men tröttnar ganska snart. Att vila är skönare.

Sen händer något. Massa folk kommer springande på vägen. Oj vad de springer. Hundratals och tusentals. Alla tvåbentingar klappar händerna. Ännu fler springer. Vi vilar ganska länge. Sen upprepas proceduren med allt springande folk. Inget nytt under solen. Vi vilar oss i form medan matte plötsligt får en influens att springa med ett par meter.

Vid det laget har vi nästan solsting. Oj oj. Misstänker att det är det matte också har. Efter världens längsta dag träffar vi husse mitt i en annan folksamling. Sen får vi åka i de där konstiga tågen på hemvägen och slipper den jättelånga promenaden. Det finns nåt som heter rulltrappa där. Verkar livsfarligt. fastän jag är vuxen kräver jag att bli buren. Aldrig att jag sätter en tass på en trappa som rör sig, man är ju inte dum!

Till slut är vi klara med det där marathonspektaklet. Sömn ljuva sömn - hem kära hem!